Jag och min fru hämtade vår sjuåriga son i skolan idag. På väg ut sitter en liten pojke i min sons ålder på en bänk. Hans pappa håller på att sätta på honom ytterkläderna. På golvet bredvid står två benproteser i små barnskor. Min son rusar spontant fram till pojken och innan jag kan hejda honom frågar han nyfiket förvånad “Har du inga ben? Vad har du gjort av dina ben?” Pojken blänger bara på min son. Pappan börjar förklara “Han råkade ut för en sjukdom och dom var tvungna att…” Då vänder den lilla pojken blicken mot pappan. Ögonen är fyllda av trotsiga tårar och han säger argt med gråt i rösten “Pappa, sluta prata om mina ben!” Pappan som ser förtvivlad ut säger ursäktande till oss “Han är lite arg idag.” Jag tror jag säger “Vi förstår” varpå jag tar min son i handen och vi går ut. När jag vänder mig om för att säga nåt till min fru ser jag att hon gråter tyst. Min röst stockar sig och jag säger inget.
Livet är orättvist. Gör det bästa av ditt och hjälp andra så mycket du kan.
Inga liknande Bloggposter
Christian Rudolf, jag är frilansande SEO konsult/webstrateg och projektledare. Utöver detta Driver jag även 
Peter "Poppe" Sandberg, entreprenör som en gång i tiden drev 
Nicolai Wadström är serieentreprenör sedan 1995, som idag bor i Silicon Valley och driver
Bra inlägg, precis den puff jag behövde för att orka lite till idag! Tack!