I anda av öppenhet, tänkte jag dela med mig lite av “underlying magic” från BootstrapLabs, jag har en tanke av en dag också samla liknande till en bok eller något (vi får se!):

Vad jag tänkte dela med mig idag är en kort och enkel metod för hantering av innovation kring teknologi  för att skapa nya företag i BootstrapLabs.

Fas 1 – Skapa en första produkt, problemet är vad som är absolut viktigast

1. Skapa en väldigt tydlig bild av det problem som adresseras, dvs vad är det du löser som gör exceptionellt ont och är exceptionellt svårt för någon.
2. Skapa en tydligt bild över hur stort problemet är (Storleken på marknaden).
3. Definiera vilka som är de första kunderna, en “killer application”, en speciellt grupp där problemet är extra stort.
4. Definiera din lösning tydligt, och hur du adresserar ovan.
5. Identifiera en första kund (eller kunder) som du enkelt kan nå, titta på distribution av din produkt och hur du effektivt når ut till dessa kunder. Välj bort en ideal kund som är för svår att nå, effektivitet i distribution/försäljning är make or break.
6. Iterera steg 3 – 5, tills du har en väldigt tydlig bild över hur produkten ser ut och vem som är första kund.

Det viktiga ovan är att göra detta snabbt, och komma till en första MVP – “Minimal Viable Product”, som man kan sätta i händer på kunder, och få verklig feedback och lära sig iterativt från dem hur man förbättrar och ökar värdet av sin produkt. För detta finns det ett antal olika metoder som jag inte går in på i denna bloggpost, för att hantera allt från utvecklingsarbetet (Scrum/XP etc) till kunder/feedback mm.

Fas 2 – Skapa kontinuerlig iterativ förbättring

1. Definiera vilka nyckelfaktorer som gör att smärtan av problemet minskar drastiskt, dvs gå tillbaka till din produkt och titta inte på vad din produkt gör, utan vilket problem den löser hos dina kunder. Detta skall vara ett antal få väldefinierade saker som väldigt tydligt och drastiskt och är av stort värde för dina kunder. Att lägga till en nyckelfaktor skall något man överväger väldigt noga.
2. Skapa en bred upptagning av nya idéer, förslag från hela teamet, och företaget allt som det växer. Men relatera allting till faktorer enligt ovan, fråga alltid – “Hur adresserar detta nyckelfaktor x,y elle z?”, passar de ej in där har du två alternativ: 1) Addera en “nyckelfaktor” ovan (vilket inte skall tas lätt på), eller  2) Avfärda som ej applicerbart för kunder idag.

“Nyckelfaktorer” är som Guy Kawasaki’s mantra, fast tydligt fokuserade på något som du löser åt dina kunder, ju färre och tydligare desto bättre. Det är extremt viktigt att alla i företaget förstår nyckelfaktorerna, och att personer ej känner frustration för att denna “underbara idé” inte tas upp, det handlar inte om hur bra en idé är utan hur lätt ditt företag kan göra något relevant och värdefullt av den för dina kunder.

Är det en bra idé som har en stor potential kanske den skall istället spinnas ut till ett nytt företag, produkt eller projekt.

Ovan är en väldigt enkel metod och modell som också är lite specifikt till ett Business Lab eller “innovations labb” som BootstrapLabs, men hoppas att tankarna kan vara intressanta, vad tycker du som läser detta? Andra tankar och reflektioner?

I veckan var Rysslands president på besök i Silicon Valley, och besökte bland annat Twitter här i San Francisco. Han skapade sitt Twitter konto, och skickade sin första Tweet.

President Medvedev uttryckte också hur imponerad han var av det han sett här i Silicon Valley och bjöd in till samarbete: ”Vi är öppna för alla typer av samarbeten, investering, handel, vad det än må vara.”

En historisk händelse när man tänker efter: Rysslands president bjuder in till samarbete med sin forna gamla fiende, dessutom i hjärtat av USA’s främsta innovations- och entreprenörscentrum. Jag kommer ihåg när Ryssland var en kommuniststat i form av Sovjetunionen.

Han uttrycker också hur imponerad han är över det  han sett här i Silicon Valley, och jag tror han har förstått en nyckelfaktor för varför Silicon Valley är just Silicon Valley.

Jag pratar med folk i myndighets-Sverige om hur man ska öka innovation och entreprenörskap, och det jag kallar för att främja “handel” i 2000-talet (vilket är mer entreprenörskap och hur Sverige är en del av en global ekonomi med ledarskap inom entreprenörskap och innovation, inte inom industrin).

Det finns en protektionism inte bara i Sverige utan även stora delar av världen, som jag inte ser här i Silicon Valley. Att President Medvedev kommer hit och vill bygga ett “Silicon Valley” utanför Moskva bemöts inte med “kom inte och stjäl/kopiera vårt Silicon Valley”, utan med öppenhet, glädje och stort intresse att vara med och skapa detta i Ryssland, och att dela med sig av sin framgång. Detta passar också väl in med mina egna erfarenheter här.

Jag tror att en stor del av att Silicon Valley är just Silicon Valley är öppenheten som finns här, man är stolt för det man har, och det man skapar, men inte protektionistisk. Man bjuder in, och genom att öppna upp berikar man det man skapar.

// @nicolaiwadstrom – www.wadstrom.net – bootstraplabs.com

Just nu jobbar jag med att ta in riskkapital till två “stealth” projekt i BootstrapLabs Business Lab och återigen uppenbaras skillnaderna mellan Silicon Valley och Europa (i ett av projekten tar vi in några Europeiska investerare).

Ett exempel: I detta projekt gör vi en liten runda och släpper 10% av bolaget till “friends and family”, dvs. lite närstående investerare, affärsänglar m.m.

Jag pratade med en “friendly” VC härom veckan och berättade hur mycket pengar vi ville ta in, och fick reaktionen “det är ingen idé – det är för lite pengar, ingen tar det på allvar”. Nästa person jag pratade med sa “strunta i denna runda, idén och området är så pass hett att vi kan och bör ta in 5 MUSD i ett par omgångar direkt och skala snabbt”. Det mest intressanta är att personerna är tuffa VC’s som faktiskt sågar mycket. Men de gillar projektet, och förstår snabbt vad det handlar om.

Dialogen med mina Europeiska kontakter går åt andra hållet: “det är ju väldigt intressant, men kan vi inte gå ner i värdering eller få lite optioner på köpet?”

Underligt hur snabbt jag glömt detta, hur man allt som oftast med Svenska investerare skall pruta dealen, fixa/trixa och de ska komma in lite billigare för att vara med. Nu ska jag säga att jag vill att de som investerar i mina projekt ska göra en bra affär naturligtvis (annars är det svårt att vara en serieentreprenör …), men den rimliga gränsen för detta har en annan skala i “the Bay area” än i Sverige och Europa.

Ett av dessa projekt tycker jag är superintressant och kanske den bästa entreprenörs/företagsidé jag haft och jobbat med på många år. Jag har dessutom rätt grundarteam för projektet, tror jag, och ser fram verkligen fram emot att bygga upp detta här i Silicon Valley.

Kommer att dela med mig här på Disruptive om hur detta fortskrider, kan inte avslöja så mycket ännu, men inom kort kan jag berätta betydligt mer!

// @nicolaiwadstrom – www.wadstrom.net – bootstraplabs.com

Ni som följer Disruptive kanske vet att jag har flyttat till Silicon Valley, och brukar skriva lite här om kulturskillnader mellan USA och Sverige (och kanske mer specifikt Silicon Valley, som är en egen kultur i sig).

När man tänker på det som är svårt i att flytta ett företag (eller öppna nytt) tror man att det är juridik, skatter, företag, sjukförsäkringar. Men jag har kommit till slutsatsen att det inte är där det sitter. Att flytta och sätta upp företag, det är inte så svårt,  jag har gjort det på många platser och länder – det är egentligen bara att sätta sig in i vad som gäller och vad som är nytt, även om det alltid finns mycket att hålla koll på såsom skatter och regler … Men jag tänkte dela lite mer personliga tankar om att flytta till Silicon Valley.

Få svenskar vill höra att vi är lika Amerikaner – men det är vi på många sätt, och vi konsumerar amerikansk kultur till max i Sverige. Därav är det inte så svårt att känna sig hemma här, speciellt i Kalifornien (och dessutom om man gillar sol, värme och vin och natur som jag).

Som svensk tycker man ofta att det är kul att åka utomlands, det behöver inte vara perfekt, men t.ex. boendet ska helst funka iaf nästan lika bra som hemma … Och här funkar allting – det finns dagis, det finns sjukvård och mat i butikerna, allting är fräscht, färsk och ekologiskt om man vill. (En del saker är förstås annorlunda under ytan, vilket jag skrivit om tidigare, vilket kan vara svårt när man gör affärer.)

Men detta är samtidigt lite förädiskt, och det som har varit svårt för vår familj, är att medföljande inte har samma sociala tentakler in i samhället, och lätt hamnar i en “fälla”. Det är svårt att skaffa nätverk för att man inte har några naturliga kontaktytor, det är svårare att komma igång att jobba, och hitta ett socialt och professionellt sammanhang. Mycket av detta tar man för givet när man är “hemma” där man har mycket historik och nätverk på olika plan.

För oss så har det varit så, och jag ser det samma hos många andra par jag känner som flyttat hit, för medföljande är det en tuff tid att komma in i sammanhangen (det är sällan tajmat så att båda har ett jobb när man kommer).

En amerikansk familj vi träffade på  stranden igår, sa att det tar 1,5 – 2 år att hitta sig och trivas i San Francisco. Tror det stämmer rätt bra, jag har varit här så pass mycket genom året att jag hade en liten tjuvstart, och dessutom kastade jag mig rakt in i spännande projekt med mitt företag (BootstrapLabs), som t ex Prezi (har ni inte testat Prezi ännu, gör det nu!). Men för min fru har det varit en lite längre resa.

En liten visdom och erfarenhet som jag tar med mig till nästa gång mitt entreprenörsskap drar mig till en ny plats i världen!

Någon annan som ha erfarenheter av detta? Antingen som entreprenör eller ex-pat? Andra tankar kring att flytta med sin familj/sambo/fru/man till nya platser och kulturer?

// @nicolaiwadstrom – www.wadstrom.net – bootstraplabs.com

Jag läste för ett tag sedan ett inlägg på den amerikanska humorsajten Cracked.com av skrivet av deras chefredaktör David Wong. Inlägget hade titeln “How Karate-Kid Ruined the Modern World” och även om det var ägnat att underhålla så var innehållet, trots den något lättsamma titeln, värt att resonera kring här på Disruptive tycker jag.

I korthet var Davids tes att vi misslyckas med de flesta av våra mål, exempelvis bantning,  därför att vi tror att det är enklare att genomföra än vad det egentligen är. Vi svälter och tränar i flera veckor och hoppas på snabba resultat samtidigt som vågen knappt ger ett utslag. En kort period av frossande och allt arbete är förstört. Med glimten i ögat skyller han detta på filmer som Karate-Kid där en filmsekvens på några minuter visar hur huvudpersonen tar sig till toppen genom förvisso intensiv träning men som ändå inte verkar orimlig. Det är bara det att när man sätter igång med att träna så är arbetsinsatsen inte bara större än vad man trodde, den är otroligt mycket större!

Huruvida filmer som dessa är orsaken eller ej är inte viktigt. Det viktiga är hans slutsats att vi oftast är oförmögna att bedöma hur stor arbetsinsats det krävs för att uppnå ett visst mål. Malcolm Gladwell presenterade i sin bok Outliers en tes om att för att bli riktigt bra på något så krävs det att man investerar 10.000 timmar i det. Denna 10.000-timmars regel stämmer nog rätt bra och till förstone kanske den till och med stimulerar till förkovran i något man vill bli bra i. Åtminstone tills man börjar fundera på hur mycket 10.000 timmar egentligen är och man till slut inser att 10.000 timmar motsvarar 5 år av heltidsarbete .

David har döpt denna tendens till missbedömning för Effort Shock och jag tror att vi alla nån gång drabbats av detta! Faktum är att jag tror att entreprenörer i synnerhet  är mästare på att missbedöma ansträngningar, och vad mera är, jag tror t.o.m att det är bra att dom gör dessa missbedömningar! Anledningen är att om man visste hur jobbigt det är att genomföra något så skulle man väldigt sällan ens sätta igång med det.

När jag själv för länge sedan startade Funplanet så hade jag ingen aning om vilket enormt arbete som jag skulle lägga ned under 7 år, hur många katastrofer som skulle hanteras och vilka motgångar som skulle övervinnas. Denna aningslöshet gjorde att jag vågade satsa. Hade jag från början vetat om allt som skulle inträffa på vägen så tror jag ärligt talat aldrig att jag orkat starta

På Torsdagen 10/6 samlas mobilutvecklare, entreprenörer och annat löst folk som beslutsfattare och riskkapitalister på Nordic Mobile Development Summit. Evenemanget arrangeras av MobilBusiness och är en heldag bestående av både föredrag och workshops kring mobilutveckling. Givetvis blir det en hel del fokus på iPhone, iPad och Android. Evenemanget kostar 1.750:- och äger rum i gamla Astoria-biografen på Nybrogatan 15 i Stockholm.

Jag kommer givetvis att vara där så om du som läser detta får syn på mig så kom gärna fram och hälsa!

OBS! Efter själva konferensen hålls ett VIP-mingel. Jag har tjatat till mig fribiljetter till det och om du länkar tillbaka till detta inlägg så ser jag till att du får en fribiljett av mig om du vill

Frågan om vem som är mest lämpad att leda ett företag, grundaren eller en rekryterad “proffs”-VD, är lika gammal som VC-branschen. Jag själv har hört den debatteras många gånger och om du själv träffat riskkapitalister så har du säkert någon gång fått frågan hur du skulle ställa dig till att lämna över rodret i framtiden till någon mera erfaren ledare.

Nu har frågan faktiskt fått ett svar. Ben Horowitz som tillsammans med Netscapegrundaren Marc Andreesen driver VC-firman Andreessen Horowitz skrev för några dagar sen ett riktigt intressant inlägg där han redogjorde för deras skäl att bara satsa i företag där grundarna skall sitta kvar som ledare. Bland annat så pekar han på en analys från University of Pennsylvania’s Wharton School of Business som tydligt visar att grundarstyrda högteknologiska bolag är mer framgångsrika än andra.

Varför är det då på det viset? Ben Horowitz anger ett antal skäl varav det kanske mest intressanta är det faktum att teknikbolag befinner sig i innovationsbranchen. Så här skriver han:

The technology business is fundamentally the innovation business. Etymologically, the word technology means “a better way of doing things.” As a result, innovation is the core competency for technology companies. Technology companies are born because they create a better way of doing things. Eventually, someone else will come up with a better way. Therefore, if a technology company ceases to innovate, it will die.

Lägg märke till den sista meningen ovan. Om ett teknikbolag slutar att innovera så dör det. Grundare som ersätts, ersätts oftast av människor som inte är innovatörer. Han forsätter:

These innovations are product cycles. Professional CEOs are effective at maximizing, but not finding,product cycles. Conversely, founding CEOs are excellent at finding, but not maximizing, product cycles. Our experience shows—and the data supports—that teaching a founding CEO how to maximize the product cycle is easier than teaching the professional CEO how to find the new product cycle.

Ovanstående resonemang känns väldigt logiskt och jag vill verkligen uppmana entreprenörer att inte lättvindigt ge ifrån sig ledartröjan bara för att bolaget blivit större och ni formellt sett inte har en “utbildning” i företagsledning. Risken är nämligen stor att om någon annan tar över så kommer företaget bara att fortsätta i tangentens riktning och inte kunna förändras och innovera i takt med marknaden.

Tack till Henrik Torstensson som först tipsade om Ben’s inlägg.

Som förstagångs entreprenör så är alternativet ofta inte så attraktivt ekonomiskt, för bygger du en startup (öven om du inte är en “stor” framgång), så har du rätt lätt att hitta riktigt schyssta jobb här (i USA) – vi diskuterade ett par på hans startup som gått vidare (bloggare på hans företag som nu driver kommunikationsenhet på större företag direkt efter med lön på 250K USD om året – utan att ha en massa erfarenhet från “stora” företag), och vilka alternativ och erbjudande han fått.

Som serieentreprenör tror jag att alternativet har högre och högre värde, vilket gör att det faktiskt blir mindre attraktivt att starta nya företag på ett sätt (eller måste potentialen för nästa företag vara större helt enkelt).

Min erfarenhet från Sverige är dock den motsatta – alternativet är mer attraktivt – då man inte räknar upp sin “erfarenhetskvot” för framtida konsult eller anställning som alternativ på samma sätt i Svensk kultur. Det som jag har fått med från “entreprenörskapet” till de konsultuppdrag jag gjort mellan varven är till viss del kunskap men framförallt nätverk och kontakter dock.

Jag väljer ofta att göra dessa konsultuppdrag mellan varven av mina företag av andra anledningar än rent ekonomiskt behov, och ibland gör jag det något mindre parallellt, då det ger mig lite bäring på alternativkostnaden (inte bara ekonomiskt), och lite andra erfarenheter och kontakter.

Min tanke är att denna kulturskillnad mellan Sverige och USA (eller kanske Silicon Valley/Bay Area mer specifikt) utgör en stor skillnad till hur många av de som leker med tanken och de som tar klivit ut i Entreprenörskapet i Sverige?

Vad är din erfarenhet och tankar? Hur ser du på alternativkostnader som entreprenör? Speciellt med tanke på även andra valutor än pengar?

// @nicolaiwadstrom – www.wadstrom.net – bootstraplabs.com

MoSync (tidigare Mobile Sorcery) är ett litet svenskt bolag med en stor vision. De försöker lösa den så kallade fragmenteringsproblematiken inom mobilvärlden genom att erbjuda verktyget MoSync till mobilutvecklare så deras applikationer fungerar på alla olika typer av mobila plattformar. MoSync brukar själva spetsa till det genom att säga att dom inte utvecklar ett cross-platform-verktyg utan ett omni-platform-verktyg.

Bolaget startades redan 2004 då även undertecknad fick förmånen att vara med från början även om jag inte var en av grundarna. STING var först med att inse Mobile Sorcerys potential och under den första tiden inkuberades man i deras lokaler vid KTH. De erfarna och drivna entreprenörerna bakom Mobile Sorcery finansierade i sann bootstrap-anda utvecklingen av verktyget genom att parallellt konsulta i olika mobilutvecklingsprojekt varav kanske det mest sofistikerade var Teduko ett mobilt navigationssystem för blinda.

Under förra året fick man sen in MySQL-grundarna David Axmark och Michael Widenius som nya delägare vilka investerade 5 MSEK. Som styrelseordförande fick man också John Wattin som bla var tidigare ordförande i MySQL och tillika en av grundarna av Enator.

Sen dess har man kunnat fokusera stenhårt på produktutvecklingen samt också lägga grunden för sin open-source strategi. Dessutom har man formulerat en riktigt intressant distributionsstrategi för alla de mobila appar som kommer att komma från utvecklarcommunityt.

Det hårda arbetet har gett resultat och precis i dagarna presenterade Gartner en rapport där MoSync listades som en “Cool Vendor”. Det är därför inte överraskande att ihärdiga rykten nu gör gällande att MoSync är på väg att stänga en finansieringsrunda om 50 MSEK.

Jag brukar aldrig blogga om rykten men i detta fall gör jag ett rejält undantag eftersom jag dels anser att ryktena är välgrundade samt att mitt entreprenörshjärta klappar för detta lilla svenska bolag som tagit sig an ett så gigantiskt och angeläget problem.