När fan blir gammal blir han religös. En gång Wallenbergarnas guldgosse men nu välgörhetsentrepenör, Percy Barnevik. Idag har DN en artikel om hans organisation i Indien http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=685015 , Hand in Hand.
Enligt DN har oganisation ett imponerande trackrekord.
”De senaste tre åren har 215.000 kvinnor i den indiska delstaten Tamil Nadu organiserats och tränats. 64.000 familjeföretag och 500 medelstora företag har startats. Mycket tack vare att organisationen inte har en enda västerlänning på lönelistan kan de administrativa kostnaderna hållas på tre procent.”
Antagligen bor det ofantligt mycket människor i den indiska delstaten men i nominella tal är det många hundra tusen människor som berörts av denna satsning. Nu skall man väl vara källkritisk och ta siffrorna med en nypa salt men om häften är sant, är det ändå fantastiskt. Percy lyckades göra ASEA till en stor global spelare. Att han kan bygga denna organisation till att beröra tiotals miljoner människor tror jag är fullt möjligt. Jag tycker detta är ett utmärkt exempel ”Making millions and making change”
Min spaning är att indiska kvinnor verkar besitta entreprenöriella färdigheter i stor skala. Är det för att de är fattiga och saknar alternativ? Kanske är det så att om man är tom i magen så blir man mer uppfinningsrik! Såklart påverkar dessa faktorer dem att jobba hårdare, bättre och vara mer kreativa men dessa krafter borde finnas inom oss också. Hunger kan ju inte vara den enda katalysatorn som släpper loss handlingskraft och kreativitet. Vad skulle då krävas för att det skulle hända här? Jag tror att företagande inte ses som något huvudalternativ för många människor, i deras livsval, i sverige. Skälen till detta är många. Jante, olönsamhet, att företagare ses med misstänksamhet. Många gör nog kalkylen också att det som företagare offrar, i hårt arbete, får man inte igen i pengar, social status eller postiiv feedback från övriga samhället!