Som ni kanske vet vid det här laget är jag väldigt svag för businessorienterade dokusåpor såsom exempelvis Dragons Den. Även Donald Trumps The Apprentice och Gordon Ramsay’s Kitchen Nightmares (Den elake kocken) är serier som jag även om jag inte följt dom slaviskt ändå ger mig stor behållning. Anledningen är att jag alltid får ut nånting av dem. Jag går därifrån med ökade erfarenheter och insikter om än aldrig så små. Intressant nog handlar insikterna sällan om affärsmässiga saker. Istället belyser serierna indirekt de psykologiska aspekterna av ledarskap och entreprenörskap. Många av deltagarna saknar helt enkelt den självkännedom och självinsikt som skiljer bra ledare från dåliga. Och väldigt ofta står orsaken att finna till deras misslyckande i det faktum att dom har vad jag skulle vilja kalla för karaktärsdefekter.
Exempelvis handlar Den elake kocken nästan uteslutande om restaurangägare som har en felaktig bild av sig själva och verkligheten. Gordon Ramsay’s recept är att obönhörligt peta hål i deras världsbild och självbild, få dom att inse hur det egentligen är ställt med saker och ting och sedan agera utifrån detta. I Dragons Den har de entreprenörer som som visar sig inte kunna ta kritik inte en chans att kunna locka till sig nån av “Drakarna” som investerare och i The Apprentice är oförmåga att samarbeta och vilja att skylla misslyckanden på andra ett säkert sätt att få höra Trump yttra den berömda frasen “You’re fired!”
Nu senast såg jag ‘Rebel Billionaire: Branson’s Quest for the Best‘ där Richard Branson, grundare av imperiet Virgin, utsätter 16 tävlande för hårda utmaninger där deras affärssinne såväl som fysisk och psykisk förmåga sätts på prov. Själva serien gick bara en säsong och har redan 4 år på nacken. TV8 visar just nu en repris av den och häromdagen såg jag ett avsnitt där det avslutande elimineringsmomentet mellan två tävlande (Nocole och Sam) gav mig en tänkvärd läxa. Nicole och Sam skulle tillsammans med Branson färdas i en NASA konstruerad tunna nedför Viktoriafallen, ett av världens högsta vattenfall, och därmed försöka sätta ett världsrekord. Tunnan skulle släppas från hög höjd och innan de klev ombord var de tävlande tvungna att avskriva sig från alla eventuella skadeståndsanspråk. Nicole ifrågasätter säkerheten och fattar till slut beslutet att inte genomföra världsrekordsförsöket medans Sam som svar på Bransons fråga om han är redo säger “Let’s do it!”. Branson lägger medlidsamt handen på Sam’s axel och säger att han är väldigt modig men att de båda skulle ha dött om dom genomfört det hela. Det hela var ett test för att ställa risktagande mot kritiskt tänkande. Det finns lägen där man skall vara villig att ta en hög risk men också lägen där man måste våga ställa kritiska frågor och lita på sin egen instinkt istället för att blint följa någon annan.
Sam visade prov på blind lojalitet, något som vanligtvis brukar belönas men som i detta fall ledde till att han förlorade tävlingen. Jag själv anser mig kunna tänka kritiskt men jag är också en ganska godtrogen människa. Jag vet verkligen inte hur jag själv hade reagerat i Sam’s situation men jag påverkades av den oväntade vändningen och som entreprenör vet jag att man måste kunna hantera att balansera mellan att lyssna på vad andra har att säga samtidigt som man tror stenhårt på det man gör. Det handlar inte bara om kritiskt tänkande av vad andra har att säga utan också om att man kan vara extremt självkritisk utan att tappa tron på sig själv.
Jag får svindel av att klättra upp på en stege så mitt val hade varit enkelt 😀
Men ett intressant test. Har inte sett programmet men har förstått att deltagarna fått genomföra en rad liknande tävlingar tidigare. Riskerna har alltså trappats upp. Inte helt enkelt att avgöra när gränsen är passerad då. Man blir väldigt lätt blind för rationella argument när man hamnar i vissa sociala situationer och pressas framåt av grupptryck och vilja att prestera. Mänskligt.
Håller med om Ramsay och Dragon’s Den. Båda dessa är ju en slags dokusåpor med riktiga människor i. Finns det en bra affärsutvecklingsserie som är fiktion?
I boken “good to great” utmålas också faktorns insikt om den rådande situationen som en framgångsfaktor. De bolagen som når exceptionell avkastning har ledare som är smärtsamt uppriktiga mot sig själva, företaget och människorna omkring sig!
Läste en artikel en gång om vilka egenskaper en genomsnittlig entreprenör besitter. En benägenhet att lita på andra var faktiskt en utmärkande egenskap. Sam var alltså den sanna entreprenören (eller bara mer testosteronfylld..).