Teo Härén-En videointervju

Via Henrik fick jag jag en inbjudan till att spendera helgen i Teo Härén hus i Älvkarleby för att äta, lyssna på Ted och diskutera. Ett annorlunda koncept för en helg. Blev aldeles kär i Teos enorma hus, som han antagligen köpt för att just kunna ha många människor där.

Av alla diskussioner vi hade under helgen var det en grej som fastnade:Autentisk- Äkthet. Det finns en längtan efter det. Det låter lite flummigt men låt mig ge ett exempel. Varje dag(nästan) äter jag frukost på Karins. Karins är ett fik som ligger på Stora Essingen. Karin kan inte bara göra saker lite grann. Nä, Karin går hela vägen. Min frukost består av en dubbelmacka(mer om dessa mackor i ett annat inlägg) ett ägg, ett glas vatten och en halvliter kafe. Jag får också fil med äpplesylt. Dessa äpplen plockar Karin på hennes mans föräldrars lantställe på Dalarö, sedan kokar hon äpplena med kanel för att till slut hamna i min fil. Kan jag tillägga att jag aldrig får tillräckligt med äpplesylt!!!!

Detta är äkthet. Jag längtar efter det. Jag tror du gör det också! Marknaden för äkthet är i mångt och mycket helt oexploaterad!

Teo hade den stora vänligheten att göra en videointervju med mig. Man kan faktikst säga att det är Teo som tar min videooskuld 😉 (nu är du förevigt med i mitt liv, Teo 😉 ) Resultatet ser ni nedan men först några ord om vad jag vill uppnå med dessa videointervjuer för många fler kommer.

Jag vill berätta vanliga människors historier. Det finns så många människor som inte får möjlighet att göra det och är det en insikt som jag gör av nästan 18 månaders bloggande, så är det att det finns många vanliga människor(entreprenörer) med ovanliga historier att berätta. Vi ser dem aldrig i affärspressen, vi ser dem aldrig på TV. Historierna som dessa människor har att berätta, berättas kring köksbordet eller mellan vänner. Aldrig för en större grupp av människor, aldrig paketerat på ett sätt som gör det enkelt att lyssna på dem eller uppleva dem och därmed aldrig kunna lära sig något av dem eller bli berörd av dem.

Idag är det Teo som får berätta om kreativitet(misslyckande och hur annorlunda kan vara ett svårt livstrauma att hantera. Den sistnämda delen berörde mig väldigt mycket.

Christian Rudolf(CR): Hej Teo.
Teo Härén(TH): Hej.
CR: Vi sitter hemma i Teos kök i Älvkarleby ganska nära ingenstans. Kreativitet. Det är ganska tydligt att det är din grej. Jag upplever att många pratar om det men få har sett det. Är det någonting du känner igen dig i?
TH: Får jag svara dubbelt kanske? Ja det får jag ju.
CR: Du får svara som du vill.
TH: Det är en kreativitetsfråga och jag frågar om jag får svara hur jag vill. Jag skulle säga att det är dubbelt därför att i begynnelsen av Interesting hade vi våra tio-tolv tusen medlemmar som skickade in idéer till oss. Och av de som skickade in vad det nu var, de här 35,000 idéerna så var det typ 350 som faktiskt var riktigt kreativa och bra. Vi hade en grupp av kanske 15 personer av de här 10,000 som då så att säga har ”sett” kreativitet enligt din definition. På det sättet håller jag med. Där jag inte håller med är lite grand som, man kan jämföra det med bollkänsla. Man kan säga samma sak om kreativitet och bollkänsla. Få har ”sett” bollkänsla. Zlatan har gjort det. Han har en fantastisk bollkänsla. Och det är samma med kreativitet. En del har det, och en del har mindre av det, men alla har lite grand. Alla har lite bollkänsla. Jag har extremt lite. Men Zlatan, han tränar. Fast han har jättemycket bollkänsla så tränar han fotboll varenda dag för att bli ännu lite bättre, och om jag skulle träna fotboll lika mycket som Zlatan tränar fotboll, då skulle jag också bli mycket bättre på fotboll. Jag tycker att kreativitet är precis samma sak. Nej alla har inte samma kreativitet i sig men om alla utvecklade sin kreativitet skulle alla bli bättre, och det är där jag har lagt min passion. Det är inte att se till att de här få, de här sjukt kreativa blir ännu mycket mer kreativare, utan att lyfta en hel befolkning att bli mer kreativ.
CR: Så logiken att ”practice makes perfect” fungerar även inom kreativitet?
TH: ”Practice makes better” är det nog.
CR: Du försörjer dig som talare.
TH: Ja och författare.
CR: Och författare. I ditt förvärv möter du många människor varje vecka. Finns det något möte som du vill berätta om, som berört dig väldigt mycket?
TH: Ja. Det är en otrolig bonus måste man ju säga. Att varenda dag få stå på en konferens i princip, där det berättas om framtidssaker som är tänkt att inspirera de människorna, som kanske är på en sådan per år, och jag får ju då se 200 sådana per år. Det kan vara allt. Förra veckan var det Sveriges Television ena dagen och sjukgymnaster dagen efter. Det är de svängningarna. Men du frågade mig vem som har berört mig mest, och det måste vara hon i Västervik. Det var 2,500 16-åringar i publiken. Jag föreläste som vanligt om att ”ni ska vara kreativa, gör någonting annorlunda”. Då kom hon fram efteråt och så var hon verkligen annorlunda, svartklädd och svart mascara och svarta säkerhetsnålar och grejor. Och så grät hon när hon kom fram, och så sa hon så här: ”nu har du stått och uppmuntrat flera tusen ungdomar att vara annorlunda. Kolla på mig”, sade hon. ”Jag är annorlunda och jag blir mobbad varenda dag. Hur fan kan du sova på natten?”, sade hon medan tårarna strömmade ner.
CR: Oj.
TH: Och då fick jag lite av en insikt där att det fortfarande är bra att uppmuntra folk att vara kreativa och sticka ut, men man måste samtidigt lära dem att de finns de där ute som vill ha det som det alltid har varit, så du kommer att möta motstånd. Hon beskrev hur hon blev mobbad varje dag för att hon var annorlunda. Hon ville fortfarande vara annorlunda men, ”jag blir mobbad varje dag för min vilja att sticka ut” sade hon, och det berörde mig på ett sätt som få har gjort.
CR: Det visar också så många stigman det finns kvar i vårt samhälle.
TH: Ja, jag var på det här ”Baby” ett vad heter det barnprogram med Pernilla Wahlberg… Wahlgren i alla fall och hon frågade ”hur vågar du uppfostra din son att behålla sin kreativitet? Är du inte rädd för att människor runt omkring ska tycka att man sticker ut?”, och det tycker jag var en så konstig vinkling, det gick helt enkelt ut på att dämpa ett barns kreativitet för att andra runt omkring skulle tycka att det skulle sticka ut, i stället för att lägga all kraft för att få de som hackar på dem som är annorlunda att sluta med det.
CR: Vilket leder mig till sista frågan, kring lyckanden och misslyckanden. I Sverige finns, tycker jag, jag upplever att det finns stigman kring misslyckanden. Men jag tycker också misslyckanden är viktiga för det finns något att lära sig av dem. Hur känner du inför det och har du erfarenheter och tankar?
TH: Jag har definitivt erfarenheter av att misslyckas. Det har jag ju. Det första företaget jag startade var ju då ett elektroniskt riddarspel ungefär i form av paintball fast man boxade på varandra med sköld och hjälm. Fantastiskt kul på alla sätt. Men jag torskade en miljon kronor av pengar jag hade tjänat på McDonalds och som croupier på krogen. Så det var inga ärvda lyxpengar utan hårt arbetade hamburgarpengar, och lite till. Så det var ju ett monumentalt misslyckande. Det första jag gjorde när jag startade ett företag var att skaffa en fax, till exempel, i stället för att skaffa en kund vilket hade varit en betydligt bättre start, och när jag sedan hade en kund köpt en fax. Helt fel ordning. Men det har man lärt. Alltså jag lärde mig jättemycket och jag hade jättekul. Jag skrattar fortfarande när jag lyfter fram dem. Utifrån ett företagsekonomiskt perspektiv ett superfiasko naturligtvis. Men jag är helt på din sida där. Jag tycker att vi borde kunna lyfta fram misslyckanden som den lärdom det naturligtvis är då. Jag tror nästan att det behövs någon revolution där. Alltså i synen på vad framgång är. Alltså att ett misslyckande på sitt sätt är en framgång.
CR: Vi måste omdefiniera begreppet misslyckande.
TH: Ja, eller omdefiniera begreppet framgång.
CR: Vart ska man gå om man vill läsa mer om dig, dina tankar och dina produkter och känslor och liv?
TH: Då ska man gå till www.interesting.org och där lägger vi upp en krönika varje dag, jag och kollega Fredrik, från de intressanta människor och grupper vi möter.
CR: Tack Teo.
TH: Tack.