Det senaste året har bjudit på en global finansiell kalabalik. I många länder är detta värsta krisen på flera generationer. Det är också de stora penseldragens kris. Man diskuterar hjälppaket på tusentals miljarder dollar och arbetslösheten räknas inte i tiondelar av procent, den räknas i tiotalsprocent(tex ungdomsarbetslösheten i Sverige och USA). Under allt denna dramatik forsätter trenderna att ticka på. Social media, internet, globalisering men också en av mina favorittrender, entreprenörskap. Sverige har gått från noll entreprenörskap på 70-talet till att entreprenörskap idag är något som många unga drömmer om och agerar efter. Är det verkligen så? Har vi en spirande entreprenörstrend? Många pratar om att trygghet skulle vara en grundförutsättning för entreprenörskap. Jag tror inte det, det är tvärtom, det är krisen, hungern, smärtan som får människor att ändra sina liv och upptäcka nya dimensioner. Låt oss diskutera detta, vända och vrida på saker och ting lite. Inte snuttifiera och trivilisera som gammelmedia 😉
Förr någon månad sedan fick jag en artikel från NY Times där man har iakttaget att i hjulspåren efter den amerikanska krisen ökar entreprenörskapet i USA. I en tid då kontanter är en bristvara för många, väljer människor att ändå försöka, utifrån de förutsättningarna man har. Artikeln börjar med ett bra intro:
“CALL them accidental entrepreneurs, unintended entrepreneurs or forced entrepreneurs.”
Artikeln visar hur entreprenörsaktiviteten ökar i USA. Ni kan enkelt se det i bilden bredvid som jag kopierade in i artikeln. Datan bygger på undersökningar från The Kaufman Organisationen. En av världens viktigaste institutioner i ämnet entreprenörskap. Jag fann denna datan både intressant och glädjande. Oavsett anledningen till att folk startar företag är det positivt. Man får nya dimensioner på livet, samhället och relationer och kan förhoppningsvis ta sig genom krisen även om man får dricka folköl istället för Chablis(Äter man gröt i USA?). Även om få av dessa företag blir riktiga företag som finns kvar efter ett par tre år, kommer det i de flesta fallen påverka individerna bakom positivt.
Artikeln fick mig också att ställa frågan om läget i Sverige? Se vi samma trend här? Jag vill ju så gärna att entreprenörskap skall vara en trend och inte bara snack av en massa människor som står och håller sig i sargen. Även om jag självklart hoppades att det var så kände jag att jag måste börja gräva. Nedan finner ni ett diagram från Ekonomifakta. Det är inte upplyftande. Antalet företagare var redan innan krisen i en negativ trend, både kortsiktigt och långsiktigt. Min entreprenörsspaning, eller rättare sagt, förhoppning verkar alltså inte helt i synk med verkligheten. Det finns ungefär 4,5 miljoner människor som arbetar i Sverige, ca 7% av dessa är egna företagare, alltså ca 300000 individer. Men om man granskar statistiken lite ser man att det är i relativa tal. 1995 ser ut att vara ett bra år men det är för att sysselsättningen i spåren av 90 tals krisen föll dramatiskt. Antalet företagare verkar vara på ungefär samma nivå. Så trenden är inte negativ, den är inte positiv, den är ingen alls, den är konstant. Jag ser ändå en positiv faktor. Antalet 40-talister som nu pensionerar sig är stort(det är stora kullar av barn), många av dessa är företagare och eftersom siffrorna är konstanta, betyder det att många ändå väljer att bli företagare eftersom antalet företagare inte minskar.
En annan aspekt jag vill diskutera är tryggheten .Det finns en myt som underhålls av vissa politiska partier i Sverige där man hävdar att våra välfärdsystem är bra för företagandet. Att när man omfattas av trygghetsystemen så är man mer benägen att ta risker, jag tror inte att det är så. Statistiken ni ser nedan visar att det inte är så då. Som spik i kistan klipper jag in ett nytt diagram nedan, också från ekonomifakta. Ni kan tydligt se att företagendet står i direkt negativ korrelation till välfärdstaten. Desto högre upp på listan, alltså mer företagande och entreprenörskap desto mindre välfärdstat.Vi är på ungefär samma nivå som en av världens skitländer, Ryssland(det är en klen tröst att även Tyskland är på samma nivå)
Anledningen till detta är enkel, om du är tom i magen, fiplar du ut dina bruna tummar ur arschlet och sätter igång. Jag skulle tro att en drastisk minskning av våra välfärdsystem skulle boosta företagandet i detta landet enormt. Därmed inte sagt att jag vill avveckla välfärdstaten. Det jag vill ha sagt är att trygghet är inte en faktor som driver företagandet (samhället?) framåt. Hunger är en stark katalysator för förändring. Då skall man se hunger, inte bara som tomhet i magen. Hunger efter livet, upplevelser, relationer och för att förändra världen, om än i det lilla, för att man kan. För att det är möjligt. Precis som Christoffer Columbus trodde det var möjligt att segla runt jorden. Denna hunger känns som en marginell företeelse i vårt land. Vi väljer istället att prata nivå på a-kassan och att Vattenfall skall betala en statlig riskkapitalfond på fem miljarder så att vi kan kollektivisera även de små företagen.
Men det finns de som kämpar på. Hos disruptive speglas det i några av våra intervjuer(jag hoppas göra fler). Jag kämpar på. Andra kämpar på. Idag vill jag lyfta fram Carl-Gustav Öberg som startat Be Better Online som säger såhär om hunger och lågkonjunktur:
– För mig handlar entreprenörskap om att förverkliga sig själv och sina idéer, att ägna sig åt exakt det man vill göra och hitta en väg för att tjäna pengar på det. Jag träffar många duktiga entreprenörer både på IQube där jag har mitt kontor och i organisationen YEoS (Young Entrepreneurs of Sweden) och inte en enda gång har jag hört någon klaga över tryggheten som entreprenör eller lågkonjunkturen. Jag och många andra upplever lågkonjunkturen som en stor möjlighet; lyckas vi med våra affärsidéer nu, är vi väl positionerade när marknaden vänder.
Vill komma i kontat med C-G så hittar ni hans twitter här, vill ni prata med mig så kan ni lämna en kommentar eller lägga till mig på Twitter för att se vilka märkliga tankar jag har. Om ni vill läsa mer om entreprenörskap tycker jag ni skall prenumera på disruptives RSS-feed
About 
Christian Rudolf, jag är frilansande SEO konsult/ webstrateg och projektledare. Internet och Google ändrar det mesta i världen och jag hjälper svenska företag ta till vara internets och Googles möjligheter. Även privat är jag en nätnörd men är även förtjust i matlagning, fika, djur och friluftsliv.
Peter “Poppe” Sandberg, entreprenör som en gång i tiden drev 
Nicolai Wadström är serieentreprenör sedan 1995, som idag bor i Silicon Valley och driver 
Magnus Bråth är grundare till Brath AB, en SEO-byrå med kontor i Örnsköldsvik och Stockholm. Om du vill läsa mer av Magnus hittar du det på
Håller med om att trygghet inte är det som driver folk att starta företag. Däremot vore det rimligt att det fanns en rättvisa i skattesystemet så att det inte är som idag att en företagare får betala in mer men får mindre tillbaks.
Exempel: Om du driver ditt företag som aktiebolag och är ensam så betalar du in fulla sociala avgifter men får ändå ingen ersättning från försäkringskassan (de första 14 dagarna) om du blir sjuk – det ska företaget, alltså du själv, betala. Systemet är anpassade för stora företag, inte små.
Sölve:
Skatter är per definition inte rättvisa 😉
Hej Christian,
Mycket intressant artikel och inte bara för att Bolivia toppar listan (har bott och kommer bo mer där) utan för det du säger.
Du har givetvis helt rätt i ditt tänk. I Bolivia söker man efter lösningar för att kunna försörja sin familj och höja sina levnadsstandarder. Folk där jobbar hårt för att ha möjlighet att betala till sin utbildning i universitet och är lyckliga över att ha möjlighet att gå i skolan. Här i Sverige är det många som skulle göra mycket för att slippa gå i skolan eller arbeta. Tragiskt tycker jag (Sverige, inte Bolivia). Där är det självklart att alla antingen jobbar eller utbildar sig medan i Sverige är det förbjudet för barn att arbeta …
Tack Jim
Som en socialdemokratisk riksdagskvinna sa till mig på Twitter “Hungriga vargar springer fortare” i all enkelhet summerar hon hela min artikel, vilket hedrar henne.
Vilket är återigen ett spik i kistan om att välfärdstaten befrämjar entreprenörskap!
När jag läser dina ord, slås jag spontant av en sak. Jag vet inte om du tänker på det själv men i Bolivia kostar din framtid pengar, skolan tex. Det gör skolan mer värdefull i allas ögon. I sverige är skolan gratis, helt plötsligt uppfattas det kanske inte som lika värdefullt, trots att det analigen inte så så stora kvalitetskillnad mellan Bolivaner och Svenskar kunskapsmässigt när man gått färdigt skolan.
En intressant tanke!
Ja det är intressant. Jag har märkt med min fru att i ämnen som till exempel matematik ligger skolbarn i Bolivia upp till flera år före Sverige. De lär sig till exempel algebra, logaritmer osv flera år före oss i Sverige. Kanske för att de har ett helt annat intresse av att få lära sig.
På ett psykologiskt plan och kanske rent omedvetet så värderar du något mer som du har betalat för. Man har arbetat för att få något. Min fru jobbade som lärare för yngre och hade ett barn som putsade skor på gatan för småpengar på eftermiddagen så att han kunde betala för att gå extrakurs för att lära sig engelska på kvällen, hungrig för att lära sig.
Här i Sverige kostar även skolan men du betalar inte själv för det utan det dras av skatten. Du betalar alltså inte direkt själv och kanske värderar du således inte den utbildning du får på samma sätt – jag är helt säker på det.
En annan faktor är skoltvång. I Sverige är du tvingad att gå i skolan medan i Bolivia är det många bönder som inte har möjlighet att gå i skolan.
En annan intressant sak är att hela samhället i Bolivia ser ner på en person som varken jobbar eller studerar. Här i Sverige är det fullt acceptabelt att inte jobba.
Det fanns en tid då jag inte alls hade koll på läget och jobbade åt bröderna Sandberg på Funplanet(Peter som jag bloggar med här är storebror)
Mikael(lillebror) sa till mig “Varje dag, gör det lilla extra, ring ett samtal till, spring en kilometer till, fixa en länk till(det är mina ord dock 😉 . Om man gör det varje dag i sitt liv blir effekterna dramatiska och eftersom vi här i Sverige är på en mkt högre nivå så blir effekten dramatiskt mkt större än för de som bor i Bolivia
Som du skrev här:
“Min fru jobbade som lärare för yngre och hade ett barn som putsade skor på gatan för småpengar på eftermiddagen så att han kunde betala för att gå extrakurs för att lära sig engelska på kvällen, hungrig för att lära sig.”
Jag hackar googles index om nätterna genom att lära mig en massa sociala processer, vad gör du Jim för jag tror du gör det?
Jag tycker det är svårt att veta vad det är som är “extra” när man är egen företagare som jobbar mycket med egna projekt och skapande. Men det är ett bra råd.
Men jag tycker att jag håller fast vid en sak ganska hårt sedan ett antal år bakåt. Att hela tiden lära sig nytt och utveckla sig som person. Anta nya utmaningar hela tiden och hela tiden försöka göra bättre ifrån sig. Lära sig avancerad CSS, bo ett år i Bolivia, sköta ekonomin själv för mitt AB, lära sig PHP, utveckla ett CMS, bli pappa osv för att lista en del från den senaste tiden.
Och om vi nu ändå är inne på det så är här förresten en fantastisk artikel jag först läste först för 7 år sedan (och som jag läst många gånger sedan dess):
http://www.jimwestergren.com/24-qualities-that-geniuses-have-in-common/
Jag ser förresten livet som ett stort spel och gud vad eggad jag blev att skriva mer om personlig utveckling nu 🙂
Utmaningen för mig nu är att få igång en omsättning i företaget igen samtidigt som jag trätt in i mitt nya liv som pappa – det är en spännande utmaning.
Artikeln du länkar till Jim är kanon, läst den tidigare och skall nu läsa om den! 🙂
Jag är säker på att ni båda har helt rätt om detta med hungern som drivkraft, oavsett om det gäller entreprenörskap, skolgång eller vad som helst.
Vi har samma utmaning du och jag Jim 😉 Min son är snart 10 månader och det är inte alltid helt lätt att vara en bra pappa samtidigt som man satsar hårt på bolagssatsningen, men där gäller det (och jag säger inte att jag är bäst på det, det är dock något jag ständigt försöker bli bättre på) att ha koll på sina prioriteringar, och att de är linjerade med ens värderingar.
Jim
“Anta nya utmaningar hela tiden och hela tiden försöka göra bättre ifrån sig.”
gillar detta, jag är exakt likadan, dock det ibland till extrem trötthet och att man försakar annat.
Tex, jag har föresatt mig att skaffa mig en relevant länk från ett mediabolags första sida, permant(gratis) till mjukvara.se. En omöjlig tanke som i samma ögonblick som jag satte igång, blev möjlig. Har jag gjort det en gång, kan jag göra det igen, och igen. Det leder också till frustration, ilska och trötthet, men som sagt när jag gjort, då har jag gjort det!
Väldigt bra artikeln och jag kan inte annat än att hålla med. Jag skulle vilja tillägga något, vikten av resurser som underlättar och understödjer potentiella entreprenörer. Att ha resurser som inkubatorer, nätverk och inte minst förebilder är oerhört viktiga för att skapa ett livskraftigt entreprenörskap.
När jag började universitet finns det inte på kartan att jag skulle starta företag, det var jobbigt, hårt och det dröjde innan man fick se några pengar.
Nu fyra år senare, sitter jag på en av Universitet sponsrad inkubator och driver tillsammans med tre andra glada gossar ett utvecklingsbolag inom IT-sektorn.
Självklart är det så att det är den personliga resa som jag har gjort som ändrat min ståndpunkt, men förändringen har underlättats av de resurser som finns tillgängliga i närområdet och förekomsten av bra förebilder. Jag tror att mycket av arbetet med att öka andelen nystartade företag handlar om att visa att det är realt alternativ för en majoritet av befolkningen.
Delvis håller jag med dig Gustav. Dock är det så att resurserna till dessa stödfunktioner ofta kommer från det offentliga. Om det är alternativet, då tycker jag det snarare är en dålig stödfunktion. Ngn betalar priset för dessa stödfunktioner och det är ofta en företagarkompis till dig!
Men generellt håller jag med dig, fler förebilder!
Jag håller mig fortfarande i sargen då och då. Det är tryggt att ha en fast anställning att falla tillbaka på när uppdragen minskar. Samtidigt är det en långsam start från sargkanten ut på isen igen när uppdragen återkommer. Som tur är blir jag inte tacklad alltför hårt väl på isen och sargkanten fångar upp mig mjukt när jag återvänder dit.