Ni som följer Disruptive kanske vet att jag har flyttat till Silicon Valley, och brukar skriva lite här om kulturskillnader mellan USA och Sverige (och kanske mer specifikt Silicon Valley, som är en egen kultur i sig).
När man tänker på det som är svårt i att flytta ett företag (eller öppna nytt) tror man att det är juridik, skatter, företag, sjukförsäkringar. Men jag har kommit till slutsatsen att det inte är där det sitter. Att flytta och sätta upp företag, det är inte så svårt, jag har gjort det på många platser och länder – det är egentligen bara att sätta sig in i vad som gäller och vad som är nytt, även om det alltid finns mycket att hålla koll på såsom skatter och regler … Men jag tänkte dela lite mer personliga tankar om att flytta till Silicon Valley.
Få svenskar vill höra att vi är lika Amerikaner – men det är vi på många sätt, och vi konsumerar amerikansk kultur till max i Sverige. Därav är det inte så svårt att känna sig hemma här, speciellt i Kalifornien (och dessutom om man gillar sol, värme och vin och natur som jag).
Som svensk tycker man ofta att det är kul att åka utomlands, det behöver inte vara perfekt, men t.ex. boendet ska helst funka iaf nästan lika bra som hemma … Och här funkar allting – det finns dagis, det finns sjukvård och mat i butikerna, allting är fräscht, färsk och ekologiskt om man vill. (En del saker är förstås annorlunda under ytan, vilket jag skrivit om tidigare, vilket kan vara svårt när man gör affärer.)
Men detta är samtidigt lite förädiskt, och det som har varit svårt för vår familj, är att medföljande inte har samma sociala tentakler in i samhället, och lätt hamnar i en “fälla”. Det är svårt att skaffa nätverk för att man inte har några naturliga kontaktytor, det är svårare att komma igång att jobba, och hitta ett socialt och professionellt sammanhang. Mycket av detta tar man för givet när man är “hemma” där man har mycket historik och nätverk på olika plan.
För oss så har det varit så, och jag ser det samma hos många andra par jag känner som flyttat hit, för medföljande är det en tuff tid att komma in i sammanhangen (det är sällan tajmat så att båda har ett jobb när man kommer).
En amerikansk familj vi träffade på stranden igår, sa att det tar 1,5 – 2 år att hitta sig och trivas i San Francisco. Tror det stämmer rätt bra, jag har varit här så pass mycket genom året att jag hade en liten tjuvstart, och dessutom kastade jag mig rakt in i spännande projekt med mitt företag (BootstrapLabs), som t ex Prezi (har ni inte testat Prezi ännu, gör det nu!). Men för min fru har det varit en lite längre resa.
En liten visdom och erfarenhet som jag tar med mig till nästa gång mitt entreprenörsskap drar mig till en ny plats i världen!
Någon annan som ha erfarenheter av detta? Antingen som entreprenör eller ex-pat? Andra tankar kring att flytta med sin familj/sambo/fru/man till nya platser och kulturer?
About Nicolai Wadstrom
About 
Christian Rudolf, jag är frilansande SEO konsult/ webstrateg och projektledare. Internet och Google ändrar det mesta i världen och jag hjälper svenska företag ta till vara internets och Googles möjligheter. Även privat är jag en nätnörd men är även förtjust i matlagning, fika, djur och friluftsliv.
Peter “Poppe” Sandberg, entreprenör som en gång i tiden drev 
Nicolai Wadström är serieentreprenör sedan 1995, som idag bor i Silicon Valley och driver 
Magnus Bråth är grundare till Brath AB, en SEO-byrå med kontor i Örnsköldsvik och Stockholm. Om du vill läsa mer av Magnus hittar du det på
Intressant, jag flyttat mig själv och mitt företagande (företaget är jurdiskt fortfarande svenskt) till Shanghai, Kina. Och det är helt klart rollercoaster mellan hemlängtan och upplevelsen. Samtidigt, det förminskar världen, mamma&pappas ytterdörr är en flygresa bort.
Tyvärr ingen stor flytt för mig, jag rullade över gränsen till Norge, Oslo, och slutligen nu Tromsö, världens tak 🙂 har precis blivit pappa här och har väl officiellt slagit mig till ro. Kulturerna i Sverige och Norge är ju extremt lika, och vi Svenskar är uppskattade i arbetet dels för hög utbildningsnivå men också för att vi är trevliga.
Det jag saknar är mitt vänskapsnät, nu är jag en väldigt social person som lätt “slinker” in i sociala sammanhang och grupper, men att skaffa “nya” riktigt nära vänner är svårt när man inte delar dagis och skolgårdens upptåg tillsammans. Jag kan också sakna många matprodukter från Sverige, som lite lyxigare varor från en färsk chark, ett koncept som inte har överlevt i Norge tyvärr, här är allting färdigpackat i plast och smakar samma vad man än köper.
Min sambo är härifrån Tromsö i grunden, även om hon hade bott 6år i Oslo när vi träffades, så intill vidare så är hon snäll nog att låna ut sitt sociala nät, så att jag kan bygga mig ett eget. jag antar att i din beskrivning så är jag sambon som behöver 2 år på mig för att komma in i det sociala nätet 🙂
Vänligen,
Fredrik Näs
Det är också intressant hur det slår i familjen – jag gillar San Francisco Bay Area/Silicon Valley, entreprenörskulturen, och öppenheten och hur välkommen man känner sig här (hela familjen), har varit rätt lätt att knyta kontakter och lära känna människor även privat. Trots det tar det sin tid, vilket jag varit beredd på.
Jag saknar inte Sverige i sig, men mer de människor jag känner där – Min fru har haft en lite längre resa att hitta sammanhang här dock.
Jag har flyttat mellan New York/Hong Kong/Singapore/London/Bangalore/Peking senaste tio åren med familj och kan instämma att det är svårast for medföljande. Under tuffa perioder (tex om jobbet är inte kul, någon vän har precis flyttat vidare, barnen är jobbigare än vanligt etc) är det lätt att hitta fel på ‘host’ landet. Men i slutändan är det ofta inte platsen som det är fel på men omständigheter i sitt eget liv som temporärt påverkar hur man känner. Det samma gäller om man bor hemma i Sverige, men då skyller man på annat. När man bor utomlands kommer det gå i vågor, oftast är det toppen men ibland inte så kul. Om man känner att man vill flytta hem (eller vidare) så ar det viktigt att man analyserar om det är av rätt skäl och inte pga av ett flyktigt problem eller känslor.
p.s. själv är jag jäkligt sugen att flytta till Sverige efter snart 11 år utomlands. Samma fjärilar i magen när jag tänker på det som när jag först flyttade till USA 🙂
Jag brukar säga att företagskrånglet i Sverige egentligen inte är ett hinder för dem som har en fungerande affärside. Dock begränsas antalet fungerande affärsideer av företagsklimat och skatter. Själv har jag ett amerikanskt PO box-företag i Nevada, USA. Det är knappt något krångel och bokföringen tar bara ett par dagar per år i anspråk. Dock jobbiga och långa dagar.
David, håller helt med. Att göra formulären enklare att registrera företag är inte vad som behövs för att underlätta i Sverige, och lite formalia slipper man inte undan, så länge man har någon form av kontroll och skattemyndigheter i ett land.
Stora kruxet är affärs och företagsklimat och skatterna i sig som gör det krångligt, det behöver inte heller vara skatteparadis för att det skall funka, utan system där man kan göra rimliga avdrag i relation till risker mm.
Här i USA t ex kan jag dra av årets vinst 15 år framåt (t ex om jag har ett bra år i år, och investerar i att bygga upp företaget framåt, kan jag få tillbaka på skatten för den förlust som investeringen skapar) – även privat om det är relaterat till en affärsverksamhet. Detta enkla gör en enorm skillnad för en entreprenörer i min mening, både att fortsätta driva sina företag och att skapa nya/investera i nya.