Jag minns första gången jag tågluffade. Första veckan var ett rent h-vete. Jag längtade hem till min varma sköna säng varje dag. Jag svor över dieselångor i håret och ständigt detta jagande efter lediga rum på sjabbiga vandrarhem. Jag var så upptagen med att tycka synd om mig själv att jag inte njöt en enda sekund av resan. Men eftersom man vänjer sig vid allt förr eller senare så normaliserades det obekväma och de nästföljande veckorna blev ett oförglömligt äventyr. Sista veckan ville jag inte ens åka hem. Tågluffningens osäkra tillvaro hade blivit ett sätt att leva.
Ett antal år senare så slutade jag ett välbetalt jobb för att bygga ett eget företag. Jag insåg det inte då men efteråt såg jag att likheterna med mitt första företag och min första tågluff var slående. Jag gick från något tryggt och välkänt till något otryggt och okänt. Jag kom emellertid att inse att trygghet bara är en illusion. För många är exempelvis detta med att säga upp sig från en anställning ett oerhört stort steg. Kanske främst beroende på att man anser att man tar en ekonomisk risk. Men den ekonomiska trygghet man upplever att man har som anställd är bara en illusion. I dagens samhälle löper man som anställd ständigt risken att bli uppsagd. Som anställd lägger du ditt öde i händerna på företagsledningen och på marknaden vilket i praktiken ger dig väldigt lite makt att själv påverka din framtid.
Bättre då att bli herre över ditt eget öde. Bli din egen lyckas smed. Carpe diem! Eller, eftersom entreprenörer ofta är tvungna att jobba sena kvällar kanske man skulle säga carpe nocturn ;-). Dessutom är den lilla ökningen i upplevd risk när du startar eget mer än väl kompenserad av den belöning som kan bli din om satsningen slår väl ut.
Det finns faktiskt trygghet i osäkerheten. Att se att man löser problem vartefter de dyker upp. Att inse att man inte kan planera sitt liv eftersom det alltid dyker upp oförutsedda saker. Att inse att livet faktiskt består av att lösa problem och att ställas inför nya situationer.
Hur gick det då med mitt första företag? Det gick efter många upp- och nedgångar till slut i stöpet. Jag lärde mig dock oerhört mycket under den resan. Framförallt lärde jag mig en sak, att jag aldrig mer skulle kunna tänka mig att jobba för någon annan igen och att jag lärt mig älska att leva med otryggheten!
Jag läste en artikel – kunde inte hitta den nu – att motgångar borde dokumenteras lika brett som medgångar. Att det är en alldeles för viktigt lärdom att låta gå förlorad. Som den trygghetsnarkoman jag nog är i grund och botten (och som jag kämpar mot som bekant) 😉 har jag till och med problem att göra de erfarenheter du pratar om i inlägget. Osäkerheten är mer utvecklande än man kan tro.
En klockren analys eller vad man ska kalla det. Alltför många pratar om sina “fasta jobb” som egentligen är tillsvidareanställningar, dvs kan upphöra när som helst med några månaders varsel om företaget där du jobbar inte går så bra som du trodde att det gjorde. Visst, de första 5-10 åren som företagare tjänar man sällan mer än som anställd men drömmen lever i alla fall. Alla medborgare borde någon gång i livet få prova på att vara småföretagare. Då hade nog respekten varit större för oss som vågat säga upp oss…