Häromdagen fick jag en videosekvens från en god vän. Just nu har han snöat in på Trabanter och han ville visa mig hur man byggde Trabanter i forna Östtyskland. Deras produktionsteknik är ganska speciell och japansk produktionsteknik a la Kaizen känns rätt avlägsen. Ett mer beskrivande namn vore kanske produktionsteknik a la Homer Simpson. Man fixar till det hela i slutet. I våra ögon känns det mycket märkligt.
Sekvensen fick mig dock att tänka på en sak som jag läste för ett tag sedan. Ni som känner mig vet att jag läser mycket och speciellt historia intresserar mig. Boken handlade om Sovjetstatens kollaps. I min något svartvita världsbild kollapsade Sovjetstaten av den enorma ekonomiska bördan av att kapprusta med Reagan och försöka få ordning på Tjernobyl. Detta i kombination med en värld där oljepriset var på 14 USD fatet och oljan var Sovjets viktigaste exportprodukt.
I denna bok beskrev de ett fenomen man hade i Sovjet. Det fanns något som hette “Fixare”. Detta var individer som löste problem. Stora problem. Problem som uppkommer när man försöker styra en ekonomi som är något utvecklad genom femårsplaner. Den sovjetiska ekonomin producerade avancerade saker. Man hade ett stort rymdprogram. Man byggde avancerade vapen bla kärnvapen som man kunde skicka över hela jorden. Man hade ett stort kärnenergiprogram. Man hade ubåtar som kunde djupa dykare än alla andra länders ubåtar och mycket andra avancerade vapen. Komplexitetsgraden, för byråkraterna, att styra denna ekonomi med central planering i en värld utan redskap som idag är legio, som som tex datorer, var milt sagt en svår uppgift.
Det var här “fixarna” kom in i bilden. De åkte land och rike runt och fick betalt för att lösa upp produktionspropparna som centralplaneringen skapade när de inte klarade av att se hela bilden och därmed planera korrekt. Fixarna kände människor. De visste vem de skulle ringa för att fixa transporter, få rätt pryl till rätt plats. De ställde ut och krävde in tjänster. De improviserade, såg behoven och kom med lösningarna. De löste problemen handgripligen. “Fixarna “fick ekonomin att fungera bättre!
Detta är vad entreprenörer gör i en demokratisk kapitalistisk ekonomi fast det syns inte lika tydligt som i exemplet ovan. Vi syns inte lika tydligt som dessa fixare men varje dag löser vi stora mängder problem och framför allt kommer vi på bättre sätt att lösa problemen. Samhället skulle säkert kunna fungera utan oss. Det sovjetiska samhället gjorde nästan det. Ett samhälle utan entreprenör är som en växellåda utan olja. Ja, man kan växla men det är mycket jobbigt och man producerar mycket järnfilspån. Jag skulle tom vilja hävda att tillsammans med kunskap och demokrati, är entreprenörskap de tre viktigaste faktorerna för vårt samhälle och varför det är bra det är att leva här.
About 
Christian Rudolf, jag är frilansande SEO konsult/ webstrateg och projektledare. Internet och Google ändrar det mesta i världen och jag hjälper svenska företag ta till vara internets och Googles möjligheter. Även privat är jag en nätnörd men är även förtjust i matlagning, fika, djur och friluftsliv.
Peter “Poppe” Sandberg, entreprenör som en gång i tiden drev 
Nicolai Wadström är serieentreprenör sedan 1995, som idag bor i Silicon Valley och driver 
Magnus Bråth är grundare till Brath AB, en SEO-byrå med kontor i Örnsköldsvik och Stockholm. Om du vill läsa mer av Magnus hittar du det på
Den boken vill jag hemskt gärna läsa. Vad hette den?
Jonny, skulle chansa på “Öststatsekonomi” av Stefan Hedlund. Det är annars en väldigt trevlig bok för östnördar 🙂
Och ja visst är e-skap viktigt, men kanske ännu viktigare är att möjliggöra det:
1. ge alla möjlighet till utbildning/kunskap/kompetens
2. möjlighet till finansiering
3. möjlighet att skapa kontaktnät
Jag ser det som en viktig sak för människan som art att ALLA ges chansen till ovanstående tre (som jag ser som grundbultarna, finns det fler? fritt tankeutbyte kanske). Under det senaste århundradet har mycket gjorts för att öka andelen av världensbefolkning som kan självförverkliga sig själva. Tänk vilken oexploaterad begåvningsreserv vi har haft under de senaste 10000 åren! Men det finns ju såklart massor kvar. T.o.m i Sverige saknas det ett fungerande ekosystem för finansering (seed-, ängel-, riskkapital).
Johan:
Finns inte alla dessa pusselbitar på plats redan?
1. utbildning kan man skaffa sig. Den är gratis i sverige och webben, böcker och mycket annat finns. Det är bara att lägga tiden
2. Det finns stora mängder kundkapitla därute som är oexploaterat. Man kan också långa pengar av banken. åtminstoen upp till 250 kakor. behöver man mer tror jag man skall sätta sig vid skrivbordet. Åtminstone som första gångs entreprenör.
3. Ja, telefonen, mail, bloggande, sociala nätverk. Det finns massor!
Jag tror felet är något annat!
Jag kanske ser problem, men visst är det onödigt svårt att få tag på seed/riskkapital i Sverige? Och övriga Europa verkar det som. Som ngn (av er va?) sade i intervju med Realtid så skulle det behövas minst ett nordiskt Seedcamp. Jaja, jag börjar med att starta igång Open Coffee Club i Linköping nu till hösten, får vi se vilka nya insikter det ger.
Till temat så kan jag reka följande diskussion från förra årets Supernova-konferens: http://conversationhub.com/2007/07/31/video-closing-the-interactive-loop/
Speciellt när Umar snackar, bl.a. om de 3 jag nämner ovan.
Och för att bidra med lite om Sovjetstatens system skrev jag lite om det för 3 år sedan i en annan blogg:
http://sparta.webblogg.se/210905195252_planovaya_ekonomika__och_planera.html
och här http://sparta.webblogg.se/150905190928_planovaya_ekonomika__och_fretags.html
Det är väldigt mycket baserat på det som står i Hedlunds bok “Öststatsekonomi” som jag ska om ngn gång.
Johan:
Jag tar mig friheten att klippa in ett stycke från en av dina bloggposter som är väldigt relevant för det jag skriver om här:
“Ett annat sätt att fixa sådant som man inte fick från narjady (allokeringsbevis) var att helt enkelt “fixa” det. Alltså att kringå systemet. För detta använda man såkallade tolkatji, vilket var personer som helt eller delvis ägnade sig åt att muta, byta eller trycka på för att skaffa det som behövdes till en uppdragsgivare (företagsledare).”
Johan:
Glömde faktikst besvara dina synpunkter.
Jag tror också det är fel på många entreprenörer. Kvaliten räcker inte riktigt till. Det är faktikst inte riskkapitalisternas jobb att utbilda entreprenörerna. Det är inte så att jag sätter mig på höga hästar, tvärtom. Jag är medveten om mina fel och brister och att jag inte på vissa plan räcker till.
Men jag tror det är rätt få entreprenörer i sverige som tänkt igenom problematiken:
Om vi lyckas och går from noll till femtio man på 18 mån, hur hanterar jag det. Det är en mycket svår uppgift.
Jag tror ett Seedcamp faktikst kan utbilda entreprenörer och det är en darwinistisk process. De som kommer ut på andra sidan är lite mer förbereda.
Johan R> Håller med Rudolf. Jag tycker inte det är svårt för bra idéer, planer och människor att “få” riskkapital. Kanske är ett av problem just att vissa hänvisar till den sortens kapital som något man “får”. Det är förstås helt fel, att finansiera ett bolag genom andras pengar (riskkapital) kräver hårt arbete och att man ger bort en del av sitt bolag, dess själ och delar av alla framtida vinster.
Vad anser du vara problemet med att attrahera riskkapital till ett bolag? För få aktörer? Är de som finns för riskovilliga, snåla eller vad?
Jag tror vi tycker ungefär samma sak i grunden alla tre, låt oss inte hamna för långt ned i hårklyverier.
Visst, har man “driv” (det som Tony Robbins berättar så bra om här: http://www.ted.com/index.php/talks/tony_robbins_asks_why_we_do_what_we_do.html) så är allt möjligt.
Och visst, är man gnällig som jag kan man ju göra skuttet över Atlanten till Dalen (http://www.techcrunch.com/2007/06/13/loic-le-meur-moves-to-silicon-valley-to-start-video-content-company/) istället för att sitta här.
En vidare jämförese med just Dalen är svår att göra då de har en så hög koncentration av just 1. Kunskap 2. Kapital och 3. Kontaktnät att allting korsbefruktas på ett väldigt vackert vis: de som gör en exit investerar ofta i nya idéer och människor och tar med sig sitt kunnande dit.
Huruvida det är för svårt att “få” riskkapital, om det finns för få aktörer, om de rör sig i rätt segment (jag har mest web 2.0-liknande saker i åtanke) osv är jag kanske fel person att uttala mig om men jag vill ivf förmedla en känsla:
Under mina två år på Linköpings tekniska högskola har jag haft kontakt med EN riskkapitalist, under mitt utbytesår nu i Tyskland har jag fått kontakt med ivf en handfull, de är ute och umgås med pigga studenter, säger “du får gärna kontakta mig och snacka affärer/kapital/affärsidéer” samt sticker till en ett visitkort, på ett sätt som kan liknas vid hur konsultbolgen smyger omkring på våra tekniska högskolor och värvar. Och det känns som om bättring är på väg: http://blog.sime.nu/2008/07/30/europe-20/
—
Utöver mina tre pelar som nämnts ovan vill jag tipsa om en bok som heter “När människan skapade Världen” av Johan Norberg (som också bloggar, pluspoäng!) där han vid ett tillfälle går igenom hur många steg som krävs för att starta ett bolag och vad det innebär för samhällen. Jag tror att Nigeria hade flest steg, och det var många. Ha då i åtanke att du förmodligen måste muta i flera av dessa steg. Lätt att starta företag? Detta är ett av resonemangen som gör att jag tror så starkt på Estland. Enkelt att starta företag, få steg, tillgång till “1,2,3” -> samhälle som kan växa snabbt utan råvaror och skyhögt oljepris.
Men nu måste jag odla min vinträdgård!
Och jag vill tipsa om Björn Söderbergs bok “Entreprenör utan gränser” http://www.fairenterprise.net/bok.htm. Jag har inte läst den, men lyssnat på Björns föreläsning. Helt otroligt bra! Han går igenom saker vi snackat om här, t.ex. entreprenörer som förändrar världen till det bättre, att man inte ska göra saker för märkvärdiga kring entreprenörsskap, handling talar starkare än ord samt oexploaterat kundkapital.
Johan:
Jag har tänkte lite på detta under helgen och det som ploppar upp ur mitt huvud är nog inte att vi har brist på riskkapital. Det skall vara en brutal process för att få riskkapital. Allt annat innebär faktskt en felaktig resursallokering i samhället.
Men jag tror problemet egentligen är ngt annat. Många entreprenörer i sverige har problem med sälj. Ett större fokus på sälj skulle nog ge dem mer riskkapital eftersom
1. De skulle sälja mot fler riskisar
2. De skulle vara mer kundfokuserade och därmed göra det lättare att få riskkapital
Detta är inte på ngt sätt vetenskapligt bevisat, bara ett resultat av en timme eller tvås tänkade!
Johan:
http://disruptive.nu/2008/02/18/bjorn-soderberg-entreprenor-utan-granser/
🙂
Att attrahera riskkapital innebär hårt, tidskrävande och uthålligt arbete. Det är, precis som Rudolf säger, väldigt likt att sälja. Du måste ha en bra produkt vilket framförallt är en tydlig och trovärdig affärsplan samt en presentation som glöder och låter kapitalisten förstår att det är bara en fråga om “när” du lyckas inte “om”.
Det finns en bra artikel om “fundraising” som jag varmt rekommenderar de som funderar i banorna att finansiera sitt startup med externt kapital:
http://www.paulgraham.com/fundraising.html
Johan: Satt faktikst och läste just den artikeln för några dagar sedan 😉
När vi ändå snackar finansiering vill jag tipsa om den här föreläsningen av david heinemeier (skapare av ruby on rails, men snackar om hur man ska tjäna pengar): http://www.omnisio.com/startupschool08/david-heinemeier-hansson-at-startup-school-08
Fick tipset av Tore vid fika i förrgår, det fika-mötet hade aldrig blivit av utan Disruptive!
Johan:
Coolt..nu väntar vi bara på att första företaget startar mellan människor här!
vänta nu lite, betyder detta att vi är ett comunity????
Bloggar kan ta många olika vägar, för att använda en bra och passande klyscha: vi har bara sett början! Och visst kan Inet leda till IRL-kontakter, detta är ett bra exempel på hur en blogg kan leda till att likasinnade träffas:
http://www.avc.com/a_vc/2008/08/the-avc-meetup.html
Och ibland får man praktisk nytta av att driva en aktiv och innehållsrik blogg:
http://www.avc.com/a_vc/2008/08/crunchbase-sms.html
Ja, att träffas är väl nästa steg, kanske e vi närmare den punkten än vad man tror 😉