Disruptive träffar Bengt Stillström och inser att cirkeln sluts efter 10 års arbetsliv! Del 2

För er som inte läst första delen så hittar ni del 1 av mitt med möte med Bengt Stillström här!

Bengt Stillström upplever ett stort problem med sitt tänk idag kring entreprenörsekonomin . Det är ganska få som är intresserade av dessa tankar eller att jobba på detta sättet som beskrivs i del 1. På många sätt är detta en smal och knagglig väg för entreprenören att välja. En väg som innebär stor osäkerhet, att inte riktigt kunna planera för framtiden. Ja kanske är det tom så att man inte vet vad man skall göra nästa vecka eller varifrån hyrespengarna skall komma. Det innebär också att flytta fokus från sin produkt, till sin kund, till människor och till sina relationer vilket så klart är svårare att hantera än produkterfokus. Bengt Stillström ser ett undantag, småländska entreprenörer har ofta just den attityden som han efterfrågar.

Att förklara varför detta tänket är mindre utbredd blir såklart bara spekulation. Bengts åsikt är att andra vägar är mer bekväma för entreprenören att välja. Oftast när du som entreprenör står med en affärsidé eller en tanke om produkt behövs det kapital att utveckla idé/tanke. För det flesta är det inte naturligt att sälja en idé. De flesta tror inte ens att det är möjligt. Man börjar alltså med att söka kapital och då upptäcker man att det inte är så svårt. Det finns ett flertal institutioner som strör kapital över företagare alltifrån ”Starta eget bidrag” till Almi, Nutek, inkubatorer men också finansiärer av olika slag. Riskkapitalet eller det offentliga kapitalet blir din första kund. Produkten anpassas för att passa denna första kund inte de som skall använda idén eller produkten. All den information som jag beskriver i del 1 kommer aldrig fram till dig som entreprenör. Du kanske utvecklar något för alla dessa pengar men du vet faktiskt inte hur marknaden skall ta emot dina tankar. Du får ju ingen genuin feedback från marknadens aktörer och produkten/företaget är anpassat, inte för kunden, utan i första hand för finansiärerna. De är ju din första kund. Det är då du upptäcker att den riktiga kunden är inte så intresserad av att köpa den lösningen/tjänsten/produkten du har. Inte för att de är ointresserade utan för att den är inte riktigt anpassad för dem. Stålarna är slut och du måste gå tillbaka till dina första kunder igen, kapitalet. Inga problem, du tillfredsställde dem första gången så du får mer deg, till en högre värdering. Vilket är absurt eftersom du ännu inte bevisat din affärsmodell/idé! I detta perspektivet har ju entreprenören byggt ett färdig produkt, han har ju fått någon att köpa två ggr. Det kan mycket väl vara så att bolaget nu är börsnoterat på någon obskyr lista och det är rationellt för dig som entreprenör att sälja din andel. Entreprenören kan mycket väl ha ju gjort sig en mindre förmögenhet och faktiskt lyckats tillfredsställa en kund, kanske flera gånger till och med. Jag är övertydligt i mitt exempel för att belysa Bengt Stillströms poäng. Riskkapitalvägen är en lättare väg att välja för entreprenören och därmed mer rationell. Entreprenörer och företagare är också systemrationella.

Bengt upplever att denna kultur av ”riskkapital” som jag försöker beskriva ovan är så spridd idag i Sverige att det är ganska sällan han gör affärer i sin ”venture-verksamhet”. Man har glömt kunden och tänker riskkapital istället för kundnytta. Jag instämmer i mångt och mycket i denna analys.

Vi har intervjuat fler entreprenörer, kolla in vilka här: