…är svårt. Dimensionerna är för många för att dina ord skall räcka till! Hur förklarar man att trygghet inte är så relevant för en människa som är inne på trygghet. Hur förmedlar man den känslan i ord eller text? Hur gör man för att få folk inse att entreprenörskapet är en resa som vida överstiger den de precis gjorde till Thailand. Jag klarar inte av att förklara det det och har nog slutat försöka förklara varför jag jobbar till 01.30 om nätterna. Senast idag berättade jag för en tjej att jag jobbade sent inatt och det var därför jag var orakad och ögonbrynen var liksom inte i ordning på mig. Hon tittade på mig som om jag var en förlorare!
Av en slump fann jag denna video idag och när jag såg den insåg jag att ofta är nog entreprenörskapet precis såhär:
Man sliter och sliter med plattform, innehåll, teknik, motsträviga tekniker, svårflörtade riskkapitalister. Banken som vägrar finansiera maskinen eller att allt måste kontrolleras och leveranser inte håller måttet. Precis som vår Kiwivän här i filmen. Träden måste stagas upp för hand, det är tungt och du snavar och dras flera steg tillbaka. Du skuttar glatt upp igen och fortsätter. Precis så är det för Peter och mig nu. Peter går på adrenalin, kaffe och nikotin om nätterna och mitt bränsle är nog ren ilska över att saker inte är uppe ännu.
Men en dag står man där som vår Kiwivän, tittar ut över kanten, förväntansfullt med handsvett. Skuttar till lite av att det snart är dags. Peter skakar sin numera fettfria rumpa. Man gör sig redo och lanserar. Peter och jag är väldigt nära denna punkt då det är rumpskakningar som gäller. Precis som vår Kiwivän kastar man sig ut för stupet. Hänger där under några tiondelar innan man accelerar mot marken med jord- accelerationenkoefficienten. Farten kommer och man är igång. Man flyger!! Jorden närmar sig och man planar ut. Både Peter och jag fäller ur våra löjligt små vingar som inte är gjorde alls för denna hastigheten eller vår kroppsvikt och försöker att inte träffa en gran. Ögonen tåras men i Peters och mitt fall handlar mer om resan än om farten. Varken Peter eller jag vet vart målet med vår resa. Vi vet bara att vi flyger och att vi gillar det och precis som för vår Kiwivän är vår framtid oviss och höljd i dimma!
Nu har jag försökt beskriva det med ord. Kolla videon och tänk på oss!
About 
Christian Rudolf, jag är frilansande SEO konsult/ webstrateg och projektledare. Internet och Google ändrar det mesta i världen och jag hjälper svenska företag ta till vara internets och Googles möjligheter. Även privat är jag en nätnörd men är även förtjust i matlagning, fika, djur och friluftsliv.
Peter “Poppe” Sandberg, entreprenör som en gång i tiden drev 
Nicolai Wadström är serieentreprenör sedan 1995, som idag bor i Silicon Valley och driver 
Magnus Bråth är grundare till Brath AB, en SEO-byrå med kontor i Örnsköldsvik och Stockholm. Om du vill läsa mer av Magnus hittar du det på
Ja! Vilken klockren film. Jag kan hålla med om att man blir uppgiven ibland när folk säger “stackare” till en när man sitter och jobbar sent. Men man tycker ju inte alls synd om sig själv, man försöker få dem att förstå men man inser att det är ingen poäng när det blir “synd” om en redan kl 17.15… ;-p
/m
Verkligen inspirerande inlägg. Grymt bra! Tack för att ni finns!
Fenomenalt inlägg samt video!
Adrian och Sebastian: Tack! Behövs verkligen, jag är aptrött just nu!
Magnus:
Lättast är nog att välja vem man pratar med….jag lär nog få hångla med henne i alla fall…dock kan man kanske inte utesluta att hon trösthånglar med dig 😉
Good point 😉
Vad är det musiken heter som de spelar?
Hans
Låter heter “Mad World” och snubben som sjunger Gary Jules!
Har sett den för länge sedan, men just den här kopplingen var ny. Hög kvalitet på innehållet som berör, överlag här på Disruptive.
Vad gäller låten Mad World, ska man inte glömma originalet av Tears for Fears: http://www.youtube.com/watch?v=nXuXikfIYHY
🙂
/Jan
Jan:
Där har vi det, det var därför jag blev så starkt berörd av texten…jag hånglade till låten som tonåring!
🙂
För er fjortisar som hittat hit genom Christians entreprönsinlägg på Blondinbellas blogg känner nog mer igen Gary Jules tappning av Mad World från Donnie Darko alternativt Cityakuten. Ni andra “poppar” eller “rudolfar” som är uppväxta på Tears for Fears fick ju faktiskt er nostalgitripp också. Christian lyckas nå båda “gammal” som ung. Fantastiskt.
För övrigt ett mycket bra inlägg. Tack Christian. Jag har hört ditt tugg om det här många gånger, kul att du får ned det så bra i textform.
Mycket bra skrivet Christian!! Jag duckar själv allt när det kommer till att förklara vad jag gör, det är svårt och man ses nog som lite märklig 🙂
Brian Tracy säger att snittet ligger på 7 år tills man blir ekonomiskt oberoende, från att man bestämmer sig för det. Man ska också då ha varit helt pank 3,4 gånger på vägen dit. Så det är bara att räkna 😉
Patrik: “Man ska också då ha varit helt pank 3,4 gånger på vägen dit”
Oj, då har jag 2-3 ggr kvar 😉
Du kanske tillhör de som ligger på den positiva sidan av statistiken och redan har haft det värsta 😉
Men vad spelar det för roll. Inte alla världens berg kan väl sätta stopp för oss.. 🙂
Jag tar till mig dina uppskattande ord 😉
Jag svarade på sätt och viss på din film i bloggpostningen jag länkade till i URL-fältet 😀
Fast egentligen är det något större också: förslag på förbättringar av Pusha.
Aww… *tår i ögat*
Fint skrivet, och en sån söt video! Mmm… en bekant som drivit samma företag i många år pratade härom dagen om hans anställdas passion och patriotism, att de älskar landet även om de inte är födda här och det enda rätta att säga är att de också älskar företaget och honom som deras chef. Älskar. Jag älskar det jag pysslar med just nu, att hitta på balla saker och se om det kanske kan bli något av dem. Och jag… gillar verkligen websmurf. 🙂 Tack.
Jag ska förresten länka till både det här och “fyll inte ditt liv med sand” från min blogg så snart jag hinner
Samtidigt vill jag tro att det ligger i entreprenörers natur att man inte kan hållas ned… Vilket innebär att en typisk entreprenör inte hoppar om han inte tror att den sista grenen bortom dimman ska fånga upp honom. Riskprofil kallas det, tror jag.
Precis som Jan hade jag sett videon tidigare, men utan en sådan fenomenal beskrivning. Entreprenörskap är svårt att förmedla till sin omgivning, välj din omgivning. Alla behöver inte förstå, men självklart de som står dig närmast.
Personligen upplever jag det väldigt svårt att få feedback från de jag arbetar med, oavsett om projekt går enligt plan eller om de ror i land överlyckade.
Fortsätt kämpa, ge inte upp, det ger dig lärdom och gör dig starkare!
Tack Erik
Alla människor behöver feedback, både positiv och negativ. Det är som så mkt annat en bristvara i vårt land. Dock är ju faktureringen den ultimata feedbacken. Då vet du att du gjort ngt rätt även om du kanske inte vet exakt!
BÄSTA INLÄGGET. LOVE IT!!
Fantastiskt Christian! Och shit, jag känner igen mig. 🙂 ..och då är jag inte entreprenör, än.
Det är sannerligen mycket man känner igen sig i. Bra inlägg och en film som beskriver det på ett underbart sätt. Dagens bästa!
Tack både Karin och Håkan!
Jag tycker det är trevligt att se ett inlägg leva så länge. 2008, 2009, paus, och nu 2011. Inlägget förtjänar att väckas under 2011. Får jag månne bidra med några ord av Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT), från 1940. Han syftade inte explicit på entrepenörer, utan vida bredare än så. Men den besjälade kiwin är ändå en fri fågel.
“De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria.” – Torgny Segerstedt