Ibland kollar jag på idrott. Människor som springer riktigt fort, på den absoluta gränsen för vad vi som varelser klarar av. Att se ett 800 meters lopp på elitnivå kan vara en fantastisk upplevelse, speciellt om man själv någon gång testat att försöka springa fort. När jag var ung, trodde jag det handlade om träning. Att många gånger sätta ett ben, framför det andra, i ett extremt tempo. Inte bara i just det loppet utan många gånger, i många dagar. Jag gjorde det och var stolt över att när jag var 17 kunde jag springa 5 km i skogen på under 20 min.
Jag blev vuxen, spenderade 7 månader i Jugoslavien och mötte vår verklighet men jag spenderade också några år på universitet för att på något sätt skaffa mig verktyg för att försöka få förståelse för vår verklighet. Jag insåg att det krävs inte bara träning, att sätta ett ben, framför det andra. För att vinna, för lyfta, för att ta dig framåt, behöver du taktik och strategi. Loppen måste läggas upp på ett visst där du beaktar dina fördelar/nackdelar och dina motståndares fördelar/nackdelar. För att vinna spelet, loppet, måste jag betrakta mig själv i kontexten jag befinner mig i och optimera den integralen även om den kan framstå som diffus.
Jag kan inte längre springa som när jag var 17. De senaste fem åren av arbete och åldrandet har gått hårt åt min kropp men jag springer fortfarande. Jag tänker ge mig ut idag, trots snö och kyla för jag gillar känslan av att huden i mitt ansikte möter vädret. Lyckligvis har jag också de senaste fem åren förstått varför man vinner. Att sätta ett ben framför det andra många gånger och att ha en perfekt strategi/taktik i ditt lopp är inte oviktigt men den som vinner och springer 800 m på 101 sekunder, har det bästa bränslet, sina känslor. Dina känslor är din starkaste muskel.
Att starta, driva och nå någon typ av framgång med ett företag är för nästan alla ett projekt (lopp) som tar 10-20 år av ens liv. Alltså lika länge som de flesta av er har investerat i er utbildning. Skillnaden mot en utbildning är att företagande är mycket tuffare, mer jobb, svåra beslut och i princip alltid någon typ av risktagande. Du tävlar också mot andra. Det är en kamp om pengarna därute och i varje givet ögonblick finns det bara en budget eller en viss mängd uppmärksamhet. Pengar behövs och i början, när det är en stor brist på dem, är det säkert motiverande. Planer för att genomföra projektet behövs också. Men när du är inne på tredje året av uppförsbacke, då är det känslorna som får dig att fortsätta, att fortsätta sätta det ena benet framför det andra, trots att du inte ser slutet på uppförsbacken eller ens om det finns en kista av guld på toppen.
Mina känslor är starkt kopplade till utforskandet av det nya nya. Internet håller på att bygga om hela vår värld från industrialismens fokus på produktionsapparat till den globala byns fokus på snack. I min tid kommer jag få uppleva en av mänsklighetens mest intressanta händelser. Klart jag vill delta i den, inte vara en åskådare. Mina känslor är inte bara kopplade till utforskande utan också till äventyr. Företagande har många aspekter som skatt, redovisning, personalansvar men det är också en resa i vår värld, vårt samhälle och bland människorna. Ja inte bara en resa, för nästan alla, ett äventyr, även om det sker i det lilla, i vars och ens mikrokosmos. Det är av dessa skäl(känslor?) äventyr och utforskande, som jag skulle fortsätta försöka göra det jag gör, företagande och internet, även om pengar inte fanns.
När jag skrev denna posten var jag inspirerad av denna videon. Du borde också ta dig tiden att lyssna på Alan Watts röst
Alan Watts: What do you desire? from Omer K. F. on Vimeo.
Alan Watts – What do you desiree
Tack Christian. Det här var precis vad jag behövde just, exakt nu. Kopplar ihop den här posten med Diana Svensks post om mening: http://diana.entreprenor24.se/2012/11/06/meningen-med-allt/
I mina ögon är det nämligen känslan av mening (och jakten på den) som är den allra mest drivande, den starkaste av de alla.
Ja, Jonas, gäller alla, även entreprenörer, möjligen har entreprenörerna inte nöjt sig ännu…
Man skall aldrig utgå från pengarna! Jag har alltid gjort det jag brunnit för så länge jag brunnit för det, precis som Watts säger så blir man oftast bra på det man brinner för och då kommer pengarna på köpet. Jag kommer aldrig att sluta vara entreprenör!
Det du skriver är intressant och får mig att fundera mer kring konceptet pengar och människan. Pengar är ett medium som förenklar byteshandel. Pengar är ett resultat av det värde vi tillhandahåller. Pengar är inte mer än ett resultat, eller konsekven av någon typ av prestation. Så som systemet är uppyggt får vi kompensation för våra prestationer där kompensationen är i form av ett medum vi kallar pengar.
Skulle du vara entrepnör om pengar inte fanns? Är inte det samma sak om att fråga – Skulle du vara entreprenör om du inte få något tillbaka? Jag påstar inte att jag sitter på några svar. Frågan är dock intressant och vi människor kan aldrig få nog av att prata pengar.
Tack för ett tankeväckande inlägg!
Vänligen//
Niclas
Jag tror inte det är så enkelt. Din beskrivning är korrekt men det är också mer komplext än så. Pengar korrumperar oss också. I den bemärkelsen att vi har “behov”. Dessa behov förstärks och utvecklas av marknadsförare. Denna förstärkning är korruptionen av våra tankar. Det är tom så att marknadsförare försöker ersätta våra icke tillfredställda känslomässiga behov, med substitut. Dessa substitut, kan vara socker men också “nyheter” (Man vill äga det senaste), uppmärksamhet(En fin bil köper uppmärksamhet) osv.
jag kan rekommendera denna posten för att sätta min kommentar i en kontext
http://disruptive.nu/2010/04/15/snalla-ror-vid-min-sjal/