Vi växer fort på Brath som du säkert sett om du följer Disruptive. Det gör att jag ofta oroar mig för sådant som ägare av ett år gamla företag sällan oroar sig för. Jag oroar mig för att bli stor. Inte för att bli stor i bemärkelsen mycket personal, pengar och kunder utan i bemärkelsen dum i huvudet.
Har du märkt hur en del företag, när de passerat en viss gräns i storlek, går från briljanta till idioter över en natt? En del företag tuffar på och ökar med 20% per år, år ut och år in. Andra växer fort, fattar beslut som är uppåt väggarna och störtar i djupet lika fort. Jag är övertygad om att du kommer till en punkt när dina val får konsekvenser, innan (eller om du aldrig når dit) du kommit dit vet du inte om du gjort rätt eller fel.
För att ge ett exempel, brytpunkten när alla på företaget inte längre kan arbetsledas av en enda person, när du måste anställa en mellanchef. Det kan vara en sådan punkt när det brakar till och du märker att du saknade en stadig grund att stå på. Det verkar finnas fler sådana punkter längre fram på vägen också men jag är inte riktigt säker på var de finns. Vilken är tröskeln man måste kliva över som är så pass hög att det blir tydligt att man tog på sig en för kort kjol på morgonen?
Som du säkert förstår spenderar jag en stor del av min tankekapacitet på att bygga mitt företag på ett bra sätt. Jag vill försäkra mig om att inte komma till en punkt och märka att jag byggt fel från början. Jag vill inte att mitt företag förvandlas till ett stort företag, ett sådant där personer utan förståelse för produkten fattar besluten. Där kortsiktiga mål i enskilda personers budgetar hindrar riktiga framsteg. Där rutinerna lägger krokben för jakten framåt.
Tyvärr kan jag inte sätta fingret på var och när utan tänkte sträcka mig ut till dig, käre läsare, har du något exempel, någon tanke eller fundering kring det?
Jag tror det handlar mycket om tydlighet och att få alla i företaget att se målen, att vara tydlig med sin anställda, att visa och prata om vad man förväntar sig och att ägna en hel del tid åt sådant även om det tar tid från annat.
Ja, det tror jag är viktigt också men det känns som att även företag som är duktiga på det, eller har en väldigt enkel modell som alla kan förstå, ändå riskerar att fastna i någon sorts lunk som lägger locket på allt som är bra med företaget.
Om jag kommer ihåg rätt från mina entreprenörsstudier, finns det glastak vid vissa nivåer. En av de som satte sig, var kring 20 man. Det är också då, du behöver mellanchefer och börjar få svårt att komma ihåg vad alla heter.Skall gräva lite ikväll och se om jag hittar bättre källor, än mitt minne
Jag är livrädd för att bli den där organisationen med för många mellanchefer, internpolitik och egenintressen. Troligtvis kommer inte GFD bli större än 10-12 pers här i Falun. Ska vi växa efter det så är det ett till kontor någon annanstans som gäller. (10-12 pers är också troligtvis en kritisk gräns på många sätt för ett företag i vår bransch som sitter i Falun/Dalarna.)
Hoogia, programvarubolaget, hade en strategi att dela på sig hela tiden. Han som drev det ville itne att man skulle bli för stor. kommer inte ihåg exakt siffra men när man nådde typ 50, delade han upp bolaget.
Är inte 100 på koncernstrukturen men jag tror Hoogia idag är 100 bolag i en koncern.
Jag tror att när grundaren inte längre har tid att jobba med det som bolaget är uppbyggt på så finns det risk att det tar fel riktning. Svårigheten bör vara att lämna ifrån sig rätt uppgifter – och till rätt personer.
Själv har jag inte dessa “problem” än på ett tag då jag är ensam i mitt bolag fortfarande.