Välkommen tillbaka till Disruptive!

Joakim Lundblad och jag satt och pratade om vad kanske komma skall inom medier under en timme vid havet, Gotland. Bortsett från en regnskur och en rabbiat kvinna som pratade aggressivt i telefon var det en mycket trevlig upplevelse. Joakim har många intressanta tankar kring vad som händer i det forum(internet) som sakta växer fram.

Joakim och jag pratar om:
Hur ser du på utvecklingen av den nuvarande median(gammelmedia)?
Ser du att bloggosfären kommer ta en expertroll?
Har du själv ett exempel där ditt beteende haft någon betydelse för ett “skeende”

Joakim tror att:
“Vi kommer få en helt annorlunda typ av journalistutbildning”
“Bloggbävning som term kommer visa sig meningslös”

Joakim bloggar på Skiften och Kommenterat och här kan du läsa mer om vem Joakim är.

Om du gillar denna blogposten kan du prenumera på Disruptive i din rss-läsare genom att klicka på denna ikonen . Du kan också följa mig via Twitter

Varje dag på Twitter ser man hur den Iranska regimen begränsar nätet. Genom att kasta in massor med grus i maskineriet vill man förhindra att människor kommunicerar med varandra och därmed inte sprider information om hur regimen behandlar sina egna medborgare. Man vill också förhindra att de som inte vill finna sig i diktatur kommunicerar och organiserar sig. Nätet möjliggör kommunikation och organisationa på en nivå vi aldrig tidigare skådat för mänskligheten. Det finns en kommunikativ infrastruktur på nätet, tillgänglig för varje individ som Englands militära centralkomando inte hade tillgång till under WW2. Centralt i denna infrastruktur är länken. Uppfinningen “hyperlänk” är lika stor som elden, hjulet eller staden. Hyperlänken är blodet som pumpas genom det hjärta vi kallar nätet. Detta hjärta har inte de mänskliga begränsningarna utan när hyperlänkarna flödar pumpar hjärtat bara fortare Det har inte en maxpuls som mitt hjärta.

Hyperlänken är central i de förändringarna som sker. Den krossar strukturer(som i Pirate Bay), den stärker alla som får den i Google(Både 1000apor och mig), den driver affärer, mänskliga relationer och är själva symtomen på den ständigt flödande dialogen i vårt forum, internet. Länken är symtomen för delande, delandet som tar oss närmare varandra. Tänk er de miljoner människor som inte skulle kunna dela de hemskheter som den iranska befolkningen utsätts för idag. Visst det är hemskt men skulle jag inte vilja dela det iranierna?En attack mot länken är en attack mot själva kärnan i nätet. Utan länken stannar hjärtat.

Detta är vad som händer idag. Detta är vad Canal Plus gör. De stämmer de som länkar. De attackerar kärnan, hyperlänken. Detta är fan inte ok. Visst de har rättigheter de måste skydda. På ett sätt kan jag förstå dem men det gör det inte OK. Canal Plus är också ett företag. Företagen har också ett ansvar för vår gemensamma samhällsutveckling.

Nu inser jag att det är orättvist mot både Canal Plus och mot de som kämpar i Iran. Motiven mellan Canal Plus och regimen i Iran skiljer sig. Nivån på deras handlingar skiljer sig men principen är det samma. Man ger sig på länken!

Dags att byta kanal tror jag!*

*Canal Plus äges av TV4

Relevanta länkar:

Om Henrik Rasmusson

Henrik Rasmusson åtalar internet

Är Google olagligt?

Blogglördag igen, på KTH denna gång. Idag är det speciellt för vi sitter 10 våningar under jorden, i det bergutrymmet där KTH.s forskningsreaktor låg. Detta var centrumet för Sveriges kärnforskning och man sparkade igång reaktorn 1954. Det som jag tycker är speciellt med detta är att Sverige, ett litet pluttland med kanske 6-7 miljoner invånare vid tillfället ifråga var typ en av sex länder på jorden som sparkade igång kärnreaktorer.

Ämnet för dagen är KTH och ingenjören. Jag har alltid haft ett hatkärlekförhållande till tekniker och ingenjörer. Jag är marknadsförare och kommunikatör. Ja. ni ser kulturkrocken. Kanske har ni upplevt den också? Men det är inte detta som inlägget skall handla om. Det skall handla om människan, ingenjören och svenskt ingenjörsmekka, KTH.

Den ultimata sinnesbilden för mig, vad det gäller ingenjörer är den där engagerade, kunskapshungrande, problemlösande individen. För mig är det egentligen inte kopplat till KTH utan teknikern och ingenjören kan lita gärna vara autodidakt. Det är nyfikenheten och viljan att lösa problem. Oftast ganska komplexa problem, som tex kärnklyvning. Det finns inget så praktikst som god teori är det ledord som jag ser att ingenjören har. Jag ser också detta hos ingenjörer. Tänk er bara ett JAS plan. Ett gränslöst komplext tekniskt system som sverige till en ganska ringa kostad utvecklat(jämfört med andra länder). Faktum är att Linköpt är kanske en av sex ställen på jorden där man kan bygga så avancerade flygplan. Detta är för mig grunden i svensk ingenjörskonst. Själva grundbulten i vårt välstånd.

När vi kom hit höll Leif Handberg en presentation om kärnreaktorn, lokalen och hans tankar om hur vetenskapen kan möta konst och kultur. Mötet. han berättade en historia om hur KTH studenter hade byggt en installation med hjälp av Laserljus. Detta laserljuset började här nere i reaktorn, Stockholms djupaste plats. Det projecerades till ytan och därefter sköts laserstrålen mot stadshuset. Man kopplade därefter ett webgränssnitt så att människor, vanliga människor kunde lägga in meddelanden via nätet som därefter skickades mot rådhuset som morsemedelanden. Med en gnutta tur kunde vem som helst kommunicera med alla. Ingenjörskonsten, KTH och en konstnärlig ådra skapade denna installation som alla kunde interagera med.

Så önskade jag ingenjörskonsten var mer. Inte bara pyssla med kärnklyvning utan skapa saker som alla kan vara med på, för att det är roligt, för att det speciellt, för att vi älskar att kommunicera med varandra. För att efter mat, värme och tak över huvudet är kommunikation det vi behöver och älskar. Dela kommunicera, interagera med varandra. Att vara en del av ett samanhang är utan tveckan en förutssättning för lycka.

Såklart är det så att Sverige kommer fortsätta bygga avancerade flygplan, avancerad medecinteknik osv. Vi har också skapat fantastiska kommunikationslösningar. GSM-systemet startades här, världens mest skalbara affärsmodell. Kommunikation är dock inte på något sätt färdigt. Vi kommer bara vilja kommunicera mer och mer med varandra. Tiden av massmedia är slut. I detta universum önskade jag att jag fann fler ingenjörer, mer forskning kring dialog och kommunikation. För mig är det en självklarhet att svenskt ingenjörskonst har en roll att spela i det nya kommunikationslandskapet som växer fram.

Jag har inga svar på hur detta skall hända men jag har en ide till KTH. Härnere, i Kunskapens Katedral, borde man anordna bloggmöten. Stora med flera hundra bloggare som bloggar tillsammans(det går en lina rakt in  internetcentralväxelhärifrån så kapacitet är inget problem) Att anordna sådana här stora möten är en fantastisk plats att testa ny teknik, nya lösningar och studera kommunikation i realtid. Oavsett vad dessa studier går ut på. Något för forskarna på KTH att ta tag i!

Bilden tillhör denna snubben och är publicerad under CC.

Vad skrivs mer om KTH och ingenörer

Johan Lange, KTH:are om ingenjörer och kommunikation

Judith tror antalet sökningar till tekniska högskolor kommer öka framöver.

Björn låter er uppleva reaktorn och blogglördagen.

Jesper diskuterar ingenjören som expert

Erik Pratar om ingenjören och social valuta

Cj har en grym bild från reaktorn

Martin skriver om KTH.s måtto, vetenskap och konst

..fortsätter fascinera mig. Nästan så att det känns som om språket pånyttföddes hos mig när jag började blogga. Som det fanns en aspekt av ord som jag inte upptäckt förrän vid 35 års ålder. Jag inser att det beror på den världen jag uppväxt i. Vita midjekorta kavajer och massmedia(det är antagligen massmedias fel att man hade midjekorta kavajer). Att man skulle använda ord för att prata samtidigt med med många och de med mig. Ja, hade någon försökt förklara det för mig när jag hade en vit midjekort kavaj och en massa lockar(jag har bildbevis) så hade jag nog inte förstått.

Denna kommunikation som jag hänger mig åt, dessa ord mellan människor som jag oftast aldrig träffat, har en tendens att gå rakt in. Inte så att det inte finns filter att passera men när människor som jag “känner” säger något då behövs färre filter. Det är precis som det är lättare att ta in och fundera över än när massmedia försöker prata med mig. Ett tecken på det är att jag nästan aldrig surfar på mediasidor och att det finns väldigt få mediasidor(internetworld är en av få undantag) i min rss-läsare. Det är precis som massmedias röst är så ointressant för jag vet att de inte lyssnar på mig och att de är “genomkorrumperade”. Det autentiska finns inte där. Det är dessutom svårt att räkna ut deras agenda. Jag har inget emot agendor. Alla har en. Jag är tex säker på att ingen av Disruptives läsare tvekar om att jag är marknadsförare. Men vanliga människor är oftast tydligare med sina agendor eller så är de mycket lättare att räkna ut. Då kan man också acceptera dem och ibland hjälpa dem. Gillar man dem inte går man därifrån och väljer någon annan röst.

Jag tror att många av er som bloggar, mailar, kommunicerar, Bloggyiar(är det verbet av Bloggy?) känner igen er. Det är också i detta ljuset man skall sätta FRA-debatten. Människor som ser världen som jag beskriver ovan upplever att det tas ifrån dem. Att de måste hålla igen detta som de upplever som så naturligt. Detta magiska som de upplever. Det är inte en helt rationell känsla och antagligen helt oförståelig för de som inte är inne i det. Det är detta som är den digitala klyftan, inte om du inte har tillgång till din internetbank. Den digitala klyftan handlar om att man är så inne i massmedia, att det bara är monolog man förstår. När man möter dialog så förstår man inte, känner sig rädd för det okända eller tycker att det är trams när vanliga människor lyssnar och pratar med varandra. Det handlar inte om att man har svårighet att installera sitt emailkonto i Outlook Express. Det är därför vi möts av ord som bloggbävningar. Det är ett ord som jag tex inte tror uppfanns bland bloggare utan av media. Att många bloggare blir upprörda samtidigt är ju inte alls något konstigt egentligen. Det händer ju hela tiden i den verkliga världen. För massmedia en konstig tanke eftersom de aldrig hört så många upprörda människor skrika, för de har aldrig lyssnat. Det är först med bloggar och internet(dialog) som skriken hörs i deras värld av monolog.

Jag inspirerades till att skriva denna artikel av Jonas. Det var några få ord han skickade över mig. Inte alls många men de fick mig att lägga en timme av mitt liv att skriva detta. De inspirerade mig.Orden är skrivna av Douglas Adams 1999. Långt före jag förstod vad som var på väg att hända(för mig var internet en distributionskanal)

“How to Stop Worrying and Learn to Love the Internet”

I expect that history will show “normal” mainstream twentieth century media to be the aberration in all this. “Please, miss, you mean they     could only just sit there and watch? They couldn’t do anything? Didn’t everybody feel terribly isolated or alienated or ignored?”

“Yes, child, that’s why they all went mad. Before the Restoration.”

“What was the Restoration again, please, miss?”

“The end of the twentieth century, child. When we started to get interactivity back.”

Detta citat är hämtat härifrån denna sida. En bra sida att börja dagen tillsammans med en kopp cafe. Tack Jonas

Helt skamlöst vill jag passa på att berätta för er att det idag 13 September är min födelsedag! Eftersom Disruptive är en sån stor del av mitt liv så får ni stå ut med att jag kungör nåt så oentreprenöriellt här .

Men jag kan ju passa på att berätta om kanske den bästa födelsedagspresent jag nånsin fått. Det var på min 40-årsdag. Innan hade alla vänner frågat vad jag önskat mig och jag hade först inget svar på den frågan eftersom prylar kändes ganska onödigt. Sen kom jag på en av mitt livs bästa idéer! Som present ville jag bli hembjuden på middag.

Det blev ett av de roligaste år jag upplevt. En oförglömlig kavalkad av oerhört trevliga måltider hemma hos vänner som man träffar alldeles för sällan. Att få spendera en helkväll i deras sällskap där dom lagt ned en oerhörd möda på att laga makalösa rätter var en fröjd.

Det var en födelsedagspresent som räckte hela året och nånting som jag kommer att fortsätta att önska mig

Jag fick denna anekdot från en av mina bästa vänner som just nu befinner sig i en fas i livet där han behöver göra vissa förändringar. Jag har kopierat texten i sin helhet och rekommenderar er att ta er igenom den även om den är på engelska.

A professor stood before his philosophy class and had some items in front of him. When the class began, wordlessly, he picked up a very large and emptymayonnaise jar and proceeded to fill it with golf balls. He then asked the students if the jar was full. They agreed that it was.

The professor then picked up a box of pebbles and poured them into the jar.He shook the jar lightly. The pebbles rolled into the open areas between the golf balls. He then asked the students again if the jar was full. They agreed it was.

The professor next picked up a box of sand and poured it into the jar. Of course, the sand filled up everything else He asked once more if the jar was full. The students responded with a unanimous “yes.”

The professor then produced two glasses of wine from under the table and poured the entire contents into the jar, effectively filling the empty space between the sand. The students laughed.

“Now,” said the professor, as the laughter subsided, “I want you to recognize that this jar represents your life. The golf balls are the important things;your family, your children, your health, your friends, and your favorite passions; things that if everything else was lost and only they remained, your life would still be full. The pebbles are the other things that matter like your job, your house, and your car. The sand is everything else; the small stuff. If you put the sand into the jar first , ” he continued, “there is no room for the pebbles or the golf balls. The same goes for life. If you spend all your time and energy on the small stuff, you will never have room for the things that are important to you. Pay attention to the things that are critical to your happiness. Play with your children. Take time to get medical checkups. Take your partner out to dinner. Play another 18. There will always be time to clean the house and fix the disposal. Take care of the golf balls first; the things that really matter. Set your priorities. The rest is just sand.”

One of the students raised her hand and inquired what the wine represented. The professor smiled. “I’m glad you asked. It just goes to show you that no matter how full your life may seem, there’s always room for a couple of glasses of wine with a friend.

Min vän håller just nu på att rensa bort sanden i sitt liv för att få plats med lite mer golfbollar. Jag önskar honom lycka till!

Min bloggbroder Christian Rudolf har tidigare skrivit om transparens men det verkar som han har svårt att leva som han lär! Eller så är han bara väldigt blygsam? Det är nämligen Rudolfs födelsedag idag! Rudolf fyller 35  år  och personligen måste jag  säga att grabben börjar växa till sig. Vi träffades för ca 10 år sedan och då var han mer valpig. Hungrig på att göra karriär inom finansbranschen. Nu, tio år senare, är det en ärrad och erfaren kille som har breddat sitt perspektiv och som i mina ögon kommer att lyckas bra med allt han företar sig. Faktum är att om jag hade pengar så skulle jag hellre satsa dom på honom än mig för maken till fokus, engagemang och driv stöter man sällan på.

Jag tycker att ni som läser denna blogg kan lämna ett grattis i kommentarerna, det tycker jag nämligen han är värd! Grattis på födelsedagen Christian!

Seth Godin skriver om varför det är viktigt att få tummarna ur arschlet! Jag vill komplettera hans tankar med att tillägga ett viktigt faktum. Med risk för att låta som en dysterkvist. Vi skall alla dö, det kommer ingen repris. Gör ett avtryck på jorden med din tid här! Så för att citera Seth “Why not be great?”

Kom på mig själv idag att använda ett verb jag aldrig använt tidigare. Jag bad en kollega “Spotifiera” Rolling Stones låt “Under My Thumb” för det är så grymt skön låt och min kollega höll på att drunkna i depprockträsket. Spotify är en ny svensk musiktjänst som ännu inte lanserat. Jag råkar ha turen att kunna betatesta den tjänst. Denna tjänst är så stor att den redan att den ändrat mitt beteende. Jag konsumerar nu säkert 80% av min totala musikkonsumtion via Spotify. Ja den är nu en så integrerad del av mitt liv att jag numera även verbifierar deras namn när jag vill att mina kollegor skall lyssna på någon låt.

I vanliga fall är jag ingen supporter av aftonbladet men de senaste dagarna har de kört en artikelserie om vardagshjältar. Mycket behjärtansvärt tycker jag och det står i skarp kontrast till deras vanliga skräpjournalistik. En vardagshjälte fångade speciellt min uppmärksamhet .  Johan Reuterholt skadades så svårt i en olycka, när han utövade sin sport, Sidecar Racing, att han blev förlamad i halva kroppen. Idag är Johan Reuterholt tillbaka i matchen, ja han är tom bättre än när han var oskadad.  I somras placerade han sig tvåa i en världselit tävling inom Sidecar Racing.  Hur många tusen timmar har inte Johan Reuterholt lagt för att ta sig dit. Han tog sig inte bara till eliten igen utan han tog sig till eliten fastän bara halva kroppen funkar.

Det är värt att inspireras av när man sitter här sent och skriver och vet att det är nog kanske två timmar innan man kommer i bingen Två långa timmar för kroppen längtar redan dit. Det ger mig energi att orka fortsätta ett tag till. Johan hade ett mål, att tävla igen. Jag har ett mål med mitt bloggande och företagande. Man måste jobba på dem flitigt varje dag. Jag är bara trött, Johan har ett svårt handikapp. Orkar han orkar jag!

Hur gör du för att orka när trötthen sköljer över dig?