Riskapitalistens dilemma

I mitt tidigare inlägg om affärsavvecklare nämde Nicolai i kommentarerna en bok som heter “Innovators dilemma”. Den är utmärkt läsning för den som vill förstå varför stora och dominanta företag ändå blir frånsprungna av sina mindre och hungrigare konkurrenter. Bokens titel inspirerade mig till rubriken på detta inlägg.

Som ni kanske minns (dvs om ni har följt Disruptive ända sen oktober förra året ;-)) så skrev jag ett inlägg som hette “Billiga startups blir dyrare för riskkapitalet“. Där redogjorde jag för den trend som blir allt tydligare att eftersom det är så billigt att bygga nya webbtjänster nuförtiden så är de tidiga investeringarna förhållandevis små för ett riskkapitalbolag. Dom har inte tid att investera en massa småsummor helt enkelt och tvingas därför att stå över de tidiga rundorna. Oftast har dom en stor summa pengar i sin fond som måste investeras över en viss tid och det avgör en minsta gräns för vilket belopp dom är beredda att satsa. Därför kommer dom in senare i värdekedjan och tvingas betala mer pengar för en mindre andel i de bolag som dom till slut bestämmer sig för att investera i. Det verkar finnas ett slags inbyggt strukturfel i en del av dagens riskkapitalfonder. De har inte anpassat sig till de nya förhållandena och håller kvar vid en strategi som åtminstone inom vissa segment är föråldrad.

En entreprenör som suttit hemma vid köksbordet och som kanske tillsammans med nån kompis har utvecklat en tjänst som har potentialen att bli lika stor som Facebook behöver kanske intet så grymt mycket pengar för den första lanseringen. Dock anser riskkapitalisten att han inte vill satsa en spänn förräns han sett att tjänsten börjar få användare. Problemet är bara att när tjänsten börjar få användare så får han betala mer än vad han hade fått göra bara några månader innan. Och även om han har riskminimerat litet genom att se att några användare tillkommit så är risken inte mycket lägre än när entreprenören först kom till honom.

En bekant till mig som är en rutinerad riskkapitalist sa en gång till mig över en öl att:

“Egentligen borde man investera i alla projekt som man gillar men kanske ännu inte är helt övertygad om och som inte uppfyller alla de formella krav som har på ett nytt investeringsobjekt. Idag säger vi ofta nej till dessa gränsfall men det är antagligen lönsammare att göra en investering även om man inte är helt säker. Det mesta man riskerar att förlora är kanske 4 miljoner om projektet misslyckas. Men nedsidan är ändå begränsad och uppsidan är obegränsad!”

Jag tror att fler riskkapitalister borde börja tänka som honom. Det skulle gynna borde enterprenörerna och riskkapitalisterna i det långa loppet.